Nio dagar med antidepressiva tabletter. Sex dagar i full dos. Och det är med en sjuhelvetes vilja jag kämpar mig fram tills jag landar i det. Tröttheten är enorm. Om jag förrut va orkeslös och apatisk, så är jag idag mer trött. Skulle nog kunna somna var som helst, när som helst. Och ångestpåslagen är värre och starkare än något jag upplevt tidigare. Men däremellan går de hyfsat. Jag gör det jag ska, och passar mina tider. Bokar in skojiga event och ser fram emot dom. Vet att det är en tillvänjningsfas, och jag kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis sundare, gladare och lättare till sinnet.
Va in och kollade av de prover jag lämnade i förra veckan. Ligger lite lågt i röda blodkroppar, och aningens högt i vita. Marginellt så stressar inte upp mig för de. Sockret kom däremot som en överraskning. Också de, 0,1 över gränsvärdet, men oj! De hade jag inte räknat med.
Imorrn bitti ringer läkaren för en checkup. Får se vad han har och säga. Borde be honom skriva ut ångestdämpande, men mer trötthet? Han känns som sagt bra, så får överlåta råden till honom.