Igår kom brevet fram till mannen. Brevet med hans hemnyckel och en lapp med texten: När inget mer finns att säga, finns heller inte mer att göra. Tack för ett fint halvår.
Han hörde av sig, givetvis, allt annat vore konstigt. Med tårar och sorg konstaterade vi. Han hade hellre träffats och gjort det här, men som han sa, vi har pratat om det, upprepade gånger. Och efter tio dagars tystnad så finns de inte mycket mer. Känns skönt att ha det gjort. Finns inget ånger. Vi har avslutat lite allteftersom känner jag.
Han har postat något till mig sa han. Vet inte vad de kan va annat än min tandborste och ett linne, personligen tycker jag att han kan ha slängt de, men vi får se vad som kommer.

Imorrn är det dags att trappa upp dosen på medicinen, lite läskigt. Är fortsatt rädd för den eventuella nedgången som kan komma före uppgång. Vet inte om de är biverkningar, men mår oerhört illa. Kan säkert också vara spänningar och oro inför allt som händer och sker. Aptiten är inte på topp, men äter lydigt. Det är nu de ska vända. Nu äntligen får de va nog.

Så, avslut och nystart. Då jag bearbetat och gjort klart med det här återstår ju ändå faktumet att jag vill inte vara singel. I onsdags startade jag upp min dejtingprofil på nätet igen och ikväll väntar en dejt. Skönt härligt pirrigt och nervöst. Som oftast så är ju alla på dessa sidor ett sjuhelvetes kap, är ju därför vi sitter där desperata vid en skärm och strör lovord om oss själva omkring oss. Men, check i många boxar hos denne individ. Samma årsmodell som jag själv, inga barn men vill ha, stabilt spännande jobb. Att han dessutom spelar gitarr gör inte saker sämre!
Jag har inga höga förväntningar, men höga förhoppningar!
Förväntan.
Eftersom det är en ny kula, nytt år, och nya erfarenheter rikare väljer jag att kalla honom dejt 1.

Tänk på mig ikväll, och hoppas att det skulle kunna finnas nåt extra där!