Igår kom brevet från mannen.
Min korta lapp kändes plötsligt kall.
"Tack själv
Men det är med stort vemod. Vi kände nog båda två vart vi va påväg. Största orsaken är att vi är på olika ställen i livet, även om det kändes helt underbart när vi va tillsammans. Och avståndet till Bullerbyn hatar jag.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, kommer aldrig glömma alla fina stunder vi haft. Aldrig glömma dina ögon och ditt leende. Aldrig glömma hur det känns att ligga i ditt knä, aldrig glömma hur du känns att hålla om.
Hoppas att du fortfarande vill va min vän?
Tack för det finaste halvåret.

Så rundar vi av. Vackert, fint, no hard feelings. Känns värdigt och tröstande.

Dejt 1 - flopp.
Dels så va bilderna galet väl utvalda. Han såg ut som en liten pojke, och hans axelbredd skulle rymmas innanför mina även om jag skulle kapa mina armar. Den världsvane pojken fortsatte beställa på svenska trots att servitrisen uttryckte att hon bara prata engelska. Han va sen. Och vi avrundade före 22. Inget kändes rätt. Så nervös jag va innan, nervös att träffa någon så van, trygg, snygg. De försvann omedelbart när han slutligen kom in.
Så check på nr 1!

Vidare ut på nya äventyr.