Nio dagar med antidepressiva tabletter. Sex dagar i full dos. Och det är med en sjuhelvetes vilja jag kämpar mig fram tills jag landar i det. Tröttheten är enorm. Om jag förrut va orkeslös och apatisk, så är jag idag mer trött. Skulle nog kunna somna var som helst, när som helst. Och ångestpåslagen är värre och starkare än något jag upplevt tidigare. Men däremellan går de hyfsat. Jag gör det jag ska, och passar mina tider. Bokar in skojiga event och ser fram emot dom. Vet att det är en tillvänjningsfas, och jag kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis sundare, gladare och lättare till sinnet.
Va in och kollade av de prover jag lämnade i förra veckan. Ligger lite lågt i röda blodkroppar, och aningens högt i vita. Marginellt så stressar inte upp mig för de. Sockret kom däremot som en överraskning. Också de, 0,1 över gränsvärdet, men oj! De hade jag inte räknat med.
Imorrn bitti ringer läkaren för en checkup. Får se vad han har och säga. Borde be honom skriva ut ångestdämpande, men mer trötthet? Han känns som sagt bra, så får överlåta råden till honom.

Igår kom brevet från mannen.
Min korta lapp kändes plötsligt kall.
"Tack själv
Men det är med stort vemod. Vi kände nog båda två vart vi va påväg. Största orsaken är att vi är på olika ställen i livet, även om det kändes helt underbart när vi va tillsammans. Och avståndet till Bullerbyn hatar jag.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, kommer aldrig glömma alla fina stunder vi haft. Aldrig glömma dina ögon och ditt leende. Aldrig glömma hur det känns att ligga i ditt knä, aldrig glömma hur du känns att hålla om.
Hoppas att du fortfarande vill va min vän?
Tack för det finaste halvåret.

Så rundar vi av. Vackert, fint, no hard feelings. Känns värdigt och tröstande.

Dejt 1 - flopp.
Dels så va bilderna galet väl utvalda. Han såg ut som en liten pojke, och hans axelbredd skulle rymmas innanför mina även om jag skulle kapa mina armar. Den världsvane pojken fortsatte beställa på svenska trots att servitrisen uttryckte att hon bara prata engelska. Han va sen. Och vi avrundade före 22. Inget kändes rätt. Så nervös jag va innan, nervös att träffa någon så van, trygg, snygg. De försvann omedelbart när han slutligen kom in.
Så check på nr 1!

Vidare ut på nya äventyr.

Igår kom brevet fram till mannen. Brevet med hans hemnyckel och en lapp med texten: När inget mer finns att säga, finns heller inte mer att göra. Tack för ett fint halvår.
Han hörde av sig, givetvis, allt annat vore konstigt. Med tårar och sorg konstaterade vi. Han hade hellre träffats och gjort det här, men som han sa, vi har pratat om det, upprepade gånger. Och efter tio dagars tystnad så finns de inte mycket mer. Känns skönt att ha det gjort. Finns inget ånger. Vi har avslutat lite allteftersom känner jag.
Han har postat något till mig sa han. Vet inte vad de kan va annat än min tandborste och ett linne, personligen tycker jag att han kan ha slängt de, men vi får se vad som kommer.

Imorrn är det dags att trappa upp dosen på medicinen, lite läskigt. Är fortsatt rädd för den eventuella nedgången som kan komma före uppgång. Vet inte om de är biverkningar, men mår oerhört illa. Kan säkert också vara spänningar och oro inför allt som händer och sker. Aptiten är inte på topp, men äter lydigt. Det är nu de ska vända. Nu äntligen får de va nog.

Så, avslut och nystart. Då jag bearbetat och gjort klart med det här återstår ju ändå faktumet att jag vill inte vara singel. I onsdags startade jag upp min dejtingprofil på nätet igen och ikväll väntar en dejt. Skönt härligt pirrigt och nervöst. Som oftast så är ju alla på dessa sidor ett sjuhelvetes kap, är ju därför vi sitter där desperata vid en skärm och strör lovord om oss själva omkring oss. Men, check i många boxar hos denne individ. Samma årsmodell som jag själv, inga barn men vill ha, stabilt spännande jobb. Att han dessutom spelar gitarr gör inte saker sämre!
Jag har inga höga förväntningar, men höga förhoppningar!
Förväntan.
Eftersom det är en ny kula, nytt år, och nya erfarenheter rikare väljer jag att kalla honom dejt 1.

Tänk på mig ikväll, och hoppas att det skulle kunna finnas nåt extra där!

Så jag insåg tillslut fakta och tog tag i det.
Häromdagen satt jag på golvet framför tvn och vek tvätt. Färdiga prydliga högar på rad. Väl klar så började något program som jag ville se så jag kröp upp i soffan och drog på mig filten. Första reklampausen tittar jag på högarna och känner bara att jag struntar i dom. Gick ut och tog en cigg. Reklampaus två, plockar fram telefonen och börjar klicka runt, tänker att nästa paus tar jag tag i det. Tredje pausen kommer tårarna. Jag orkar inte samla ihop högarna för att lägga in dom i respektive hyllor och skåp. Programmet tar slut och jag har missat slutet helt. Mellan tårar och trötthet stirrandes på tvätt har tiden gått. Undrar så vad som gör att det inte går. Så jag klarar ännu av att faktiskt tvätta, men inte att avsluta.
Så länge nu är den enda platsen jag vill vara på är liggandes i soffan under en filt stirrandes på lättsmält tv.
Nu har jag betett mig såhär ett tag och inser att det här är inte jag. Inte den jag vill vara, och inte nån jag nånsin varit. Så jag ringde läkaren och fick en tid. Idag påbörjar jag min behandling med antidepressiva läkemedel. Mitt förnuft säger att det är bra, men min känsla säger ändå att jag är svag. Att jag borde varit starkare än att behöva det här. Fånigt och dumt. Som sagt, all min intelligens vet att det inte är ett nederlag att ta till hjälp.
I vanlig ordning så dyker de upp nåt ytterligare när jag väl söker vård, och idag hittade läkaren ett blåsljud på hjärtat. Ett EKG togs och det såg normalt ut och en remiss skriven för ultraljud. Helvete... Min första ultraljudsundersökning skulle ju vara på mitt barn.
Så oron ökar. Tänker en hel del på de kommande veckorna. Risken att man går ner sig mer under den första tiden är stor. Jag vet ju om det så tackade nej till extra ångestdämpande. Samma sak där. Varför ska jag klistra på starka bruttan attityden för? Rejäl ångest får jag ju emellanåt.
Att fylla i div skattningsenkäter om sitt mående va svårt. Dels är det ju jag, vet ju hur jag "borde" må, sen är de hur jag faktiskt mår. Nu är väl tillfälle om nåt att va ärlig. Men jämt och alltid låter så definitivt. Jag skrattar. Jag har kul. Däremellan är det ... svart. Kanske vart det nåt mellanting. Läkaren kändes bra iallafall. Ung, men ändå trygg. Har aldrig fått så lång tid uppsatt hos en läkare.
P-piller historien och dess efterföljder va som ett skämt. Kom till mottagningen och fick exakt samma frågor som på Familjeplaneringen och vips så hade jag ett nytt recept utskrivet. Inga extra kontroller, inga utredningar. Hon tyckte inte min vikt va något att oroa sig för, att blodtrycket varierat sa hon att jag bör ha koll på.... Bara en lång suck.

Relationerna har ändrat sig. Mannen jag träffat det senaste halvåret är avslutat. På ett konstigt sätt. Det sättet att från en dag till nästa så slutade vi höras av. Gått tio dagar idag och jag la hans nyckel i ett kuvert och postade till honom idag. Skumt, men bra.
Mannen från förra vintern hör av sig ibland. Det är trevligt, men inte mer.
Igår startade jag upp min profil på en dejtningsajt igen. Vill verkligen träffa någon. Och man kan ju hoppas att jag lär mig av erfarenheterna.
Hoppet lever än, för allt, mående, relationer och längtan efter att återgå till mitt glada lyckliga jag igen.