Den där känslan när kinderna ömmar en aning för ett leende som vägrar släppa efter, underbar.
Timing är allt och vi verkar träffa varje möjlighet med precision.
En ledig fredag, solen gassar och kaffe och en bok mot husväggen fyller kropp och sinne med harmoni. Lite plockande hemma, en sväng med dammsugaren. Musiken hörs i varje rum. Mat färdig att värmas och avnjutas. Nr 2 är ute med jobbet, men han kommer sen. Ja han väljer att avsluta natten med mig. Nån timma fick vi innan sömnen tog över.
Finns ingen människa som är härligare att sova med, bredvid, nära. Min 1.80 säng är överflödigt stor, 90 räcker gott och blir över.
Somna sent, vaknar tidigt. Berör, känner, myser, somnar om. Vaknar lite senare, hans armar lindade runt mig, jag håller om hans arm. Min man. Han är här nu.
Så fortsatte vi våran lördag, näsor som rör varandras, händer som utforskar, leenden som utbyts, och somnar om. Kaffe i sängen till sällskap av nyheter på tv. Kryper ihop tätt intill igen, kaffet är uppdrucket och vi lägger fokus på varandra igen.
Först framåt sena kvällen tar vi oss upp för matlagning och en flaska vin. Timmar vid köksbordet, pratar, lär känna. Berättar och frågar. Häpnas och skrattar. Han och jag.
Morgonen har varit obeskrivlig. En omfamning som tightar till som säger mer än alla ord. En puss på min nakna axel och en näsa som smekar upp över nacken.
Finns inga fel.
En månad har gått, fem helger som inte kan jämföras med något annat. En ro och en varm känsla.
Fotboll som lockade för den ena och en kaffe i solen som lockade den andra. Vi två. På olika platser för att veta att vi senare delar får krypa ihop tillsammans igen.
Är det såhär det känns? När man hittat rätt? Är det de här jag menat när jag sökt enkelheten i tvåsamhet?
Hittar inga "men", hittar bara självklarigheter.
Min kärlek, jag vågar och jag gör.