Så den magiska veckan är kommen. Det triggar både hopp och panik inom mig. Två dagar kvar, sen minskar risken för missfall avsevärt. Realisten i mig ser siffran 65% och hakar givetvis upp mig på de resterande 35...
Har i senaste veckan upplevt en smärta olik någon annan. Något obehagligt som jag trots timmar och åter timmar inte hittar någon läsning om. Mina bröst. Eller troligen mjölkkanalerna tycks börja förbereda sig för vad som komma skall. I söndags började de i vänster bröst för att i tisdags börja i höger. Smärtan är svår att beskriva, känns som att en piprensare sakta dras och skruvas i bröstet. Från bröstvårtan och rakt in. Reflexmässigt täcker jag över bröstet med handen i hopp om lindring.
Allt jag hittar om bröst och graviditet är ömheten, åter till puberteten, den smärtan har jag också haft, och den har väldigt nyligen lagt sig.

Semestern har kommit lägligt, att själv få bestämma över hur dagen ska se ut är en stor räddning. Mitt mående hade inte fixat jobbet tror jag. Nu sover jag länge, vilar när jag är trött, säger stopp och belägg när något inte känts helt okej. Då yrsel, hög puls och ett enda flåsande definierar all ansträngning så väljs det enklaste sättet att ta sig till de evenemang som ska deltas i, istället för de obligatoriska kilometrarna till fots som gärna definierar semester.
Jag saknar inte att plåga mig genom arbetsdagen, försöka hitta ursäkter att sitta ner, helst enskilt, för att sen komma hem och krascha på soffan till kvällen för att inte förmå mig att kliva upp förrän soffan byts mot sängen.

Min sambo är min klippa. Utan gnissel eller gnäll ser han mina begränsningar och möter upp precis där de behövs. Jag gör mitt bästa för att visa min tacksamhet och uppskattning. Vi utgör ett riktigt bra team tillsammans.