Snälla illamående och trötthet, ge dig nu! Två härliga semesterveckor har gått, en vecka kvar. Fortsätter kämpa med mina fem timmar av illamående och total orkeslöshet efter frukost, och avslutar allt oftare dagen med en ny våg av dåligt mående. Kräks jag är det i regel nattetid, vaknar nån timma efter jag somnat och världen snurrar och senaste intagna åker hiss upp och ner mellan mage och strupe.

Där emellan dock! Bortsett från flåsande och dem rusande pulsen känner jag mig fräsch. Haha, ja precis, den timman som är kvar!

Härom kvällen va jag och sambon på konsert igen. Första dagen då ev bebben kan uppfatta ljud via vibrationer i fostervattnet. En häftig känsla och tanke.
Min sambo tar varje tillfälle i akt att pussa och prata med den ännu obefintliga babymagen. Själv ligger jag och klappar, smeker och klämmer på magen. Förundrad över vart bebbe egentligen finns. En livmoder stor som en knytnäve och en bebis på närmare en decimeter, vart gömmer hen sig?! Så fascinerad och förundrad.

En månad till RUL, längtan är obeskrivlig! Så mycket kärlek det finns för vår sjöhäst.

Den årsdag jag aldrig kommer glömma, inte vill glömma har passerat. Varje år med eftertanke, varje år blir jag förundrad och lycklig för allt jag fått sen den dagen. Vart jag finns idag. Mitt liv räknas på något sätt som tiden före och tiden efter den 3/8-14.
Erkänner att jag fortfarande känner hat. Vill fortfarande göra honom illa. Skada såsom han skadade mig.
Men en annan del är också glad och oerhört tacksam för att just han och jag inte lyckades bli gravida. Tänk om allt hänt som hände och vi hade ett barn tillsammans. Hemska tanke.
Klappar min mage lite extra när jag skriver det här.
I det här huset bor kärlek, en gemensam längtan efter vår familj. I sängen bredvid mig ligger varje natt en man som fått mig att våga älska obegränsat igen. Som fått mig att våga lita blint på en annan person igen. En man som är min bästa vän, som talar öppet med mig, och som jag utan spärrar kan dela med mig av allt.
Så 3/8, välkommen tillbaka varje år. Låt mig minnas, så jag alltid ska påminnas om att känna tacksamhet för livet idag.

Det som inte dödar dig, stärker dig. Vet inte om jag håller med. Men jag vet att det som knäckte och sänkte mig förändrade mig. Och kanske är jag en bättre, starkare människa av ärren jag fått. Men kommer alltid våga vara egoistisk. Jag ska må bra, och de som mår bra med mig där ska jag alltid måna om och hålla mig nära.