Så då va tant röd försenad då...
ÄL 20 maj, BIM 4 juni och idag har vi 6 juni. Ett gäng stickor har gått åt senaste veckan och alla visar negativt. Blir ett nytt imorrn bitti om inget förändrats.
Kan de va stress? Depp för att karln min åkt? Eller kan de va ... ? Skulle de kunna va ... ? Kan mina superbilliga gravtest endast märka av en högre nivå av HCG? Vågar jag börja hoppas nu?
Biter mig i läppen och säger nej nej.
Vet ju så väl hur ont de gör när jag väl börjat hoppas, för att inte tala om modershjärnan som på stört börjar planera inredning i barnrummet, önskemål om spjälsäng, för att sen börja söka på Blocket om sånt jag fantiserat fram finns att få tag på till en billig penning.
Tolv timmar till ... andas och bara ta de lugnt ikväll.

Den satans stickan fortsätter att visa sitt enda och klart tydliga streck. Och tant röd ... ja henne kan man ställa klockan efter.
Mantrat fortsätter - bättre lycka nästa gång.
Men, vi har hittat vårt hem! Ett så fint radhus med en alldeles lagom tomt för mig att påta i. Från en trög start på budgivningsveckan gick det sen med rasande fart! Budgivningen avslutades på fredagen och innan helgen va över så va kontrakt skrivet och lägenheten uppsagd. Med massa stora funderingar, lite fjärilar i magen och ett litet mått stress och oro så ser jag nu fram emot den stora flyttdagen. Ska blir så spännande, vi vänder blad och ett nytt kapitel påbörjas.
Och där får vi plats! Du är välkommen att flytta in du med mitt älskade barn!

Nu börjar väntan, längtan och funderingarna bli alltför påfrestande. Så igår, mot allt bättre vetande lät jag mig återigen stirra på det där ensamma strecket på stickan. Vet ju så väl att det ännu är alldeles för nära inpå senaste äl, men utsatte mig ändå för de där minutrarna då hjärtat rusar och jag är alldeles för ostadig på handen, bara för att se det där resultatet jag redan visste skulle visas.
På't igen om några dagar eller nån vecka.
Håller alla tummar och tår.
Vill lägga handen på magen och veta att där inne växer ett liv som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

Förstår av att läsa andras inlägg på bloggar och forum av dom som längtar efter sitt barn att jag inte är ensam. Men usch vad de kan kännas så.
Att kroppen är fantastisk i sitt sätt att hantera det som komma skall råder inget tvivel om. Nåt jag inte för världen kan förstå är vad pms är bra för?
Runt ägglossningstillfället blir iallafall jag väldigt förälskad i min man, jag är närhetsbehövande och lämnar gärna en smekning efter mig när jag går förbi. I tydliga ordalag, mina hormoner sprutar och skriker -rör mig, älska med mig, låt oss göra ett barn du och jag! Fine, förstår det och uppskattar det kroppen signalerar. Sen kommer den där eviga väntan till den fruktade mensen eller testdagen. Fungerar väl rätt normalt då kan jag tycka. Får inte alls så mycket skengraviditets symtom som tidigare, men nog börjar jag räkna efter alltid. Så vi skålar in det nya året. Jag tittar upp på fyrverkerierna och det enda jag kan tänka på, det enda jag önskar är att om några dagar få ett plus på teststickan. Några dagar in på nyåret är det dags att lämna fjällstugan vi varit i den senaste veckan och jag bestämmer mig för att strunta i att vänta på nästkommande morgon för att testa utan direkt när vi kommit hem ska det ske. Jag somnar den där sista kvällen med fjärilar i magen och förväntningar som överstiger allt annat.
Sen kom den där morgonen ... blir alldeles för hastigt väckt av taklampan som tänds, blir rasande och gråtfärdig. Efter en stund för mig själv lugnar sig det dåliga humöret, men istället kommer en sån fruktansvärd mensvärk... Där och då, pmsig och trött står det klart och tydligt för mig att nej - 2014 är inte året vi kommer få hålla vår bebis, och min värld rasar för en stund. Det smärtar och trots att jag med förnuft inser att, herregud, det kommer fler möjligheter så förändrar det inte ett dugg min sorg. Trots att jag vet bättre så är det ett sår i hjärtat och jag gråter. Försöker hejda mig, men det gör så ont. Den redan långa bilfärden hem känns den här dagen hur lång som helst, tårar som är svåra att hålla tillbaka och en mensvärk hämtad från helvetet, och med den blödningen.
Så varför har kroppen min denna extrema pms? Om kroppen så gladeligen förbereder sig inför ägglossningen, borde den inte på ett lika omhändertagande sätt ta hand om en när man inte lyckades denna månad heller?
Nu har mannen i mitt liv åkt iväg på jobb och kommer hem igen i slutet av mars, därav står det klart att ingen bebis kommer i år. Men jag försöker tänka så positivt jag kan, även om vi inte kommer hålla i vår klimp, så kanske vi kan lyckas skapa den lille iallafall!
Så efterlängtad.

Månaderna har rullat på så fort. Och imorgon är det tydligen julafton. Trots att inga bjudningar ska hållas i hemmet eller så, så känns den där berömda julstressen ändå. Blir inte mycket tid hemma under juldagarna, men nog vill jag ändå att det ska va rent och fint och stämningsfullt när man väl kommer hem. Så idag är det till att kavla upp ärmarna och sätta fart. Storstäd, julklappsinslagning, griljera skinka och göra jansson, sen får vi se om det dyker upp några tomtar på bänkar och hyllor, men sen, sen är jag klar.
Och gissa vad jag önskar mig mest av allt denna jul?
Jodå, men dröjer ännu några veckor innan jag vet om tomten läst min önskelista.
God jul önskar jag er alla.

Härom natten sov min man borta. För gemene man eller paret ala Svensson är det säkert inget konstigt. Inte i den här familjen heller. Men... Tydligen uttryckte jag mig tokigt och han troligen otydligt. Detta har lett till att jag, kl tre på natten sitter med ett välfyllt vinglas sittandes på golvet i köket, och han liggandes i vår dubbelsäng. Vi har så otroligt olika prioriteringar här i livet. För mig är det VI, Familjen, Vänner och utåt. För honom börjar prion hos MIG, Familj, vänner och OSS - ja det är en självklarighet. Något jag inte förstår. Men börjar få lära mig att leva med.
För mig är vännerna de dom som finns kvar efter de allra mörkaste stunderna. För honom är relationen något som alltid finns där i bakgrunden. En relation är ju något man behöver jobba på och med.
Idag för tre år sen, på första advent och yttertempen visade minus 20 grader så kom han till mitt jobb med en bukett röda rosor, senare möttes vi upp för årets adventsfyrverkerier för att avsluta kvällen med pepparkakor och ädelost. Veckor senare valde vi samma adress.
Önskar jag kände samma trygghet idag, att oavsett sällskap eller berusningsnivå så va de mig han längtade hem till i alla lägen. Men vardagen är här, och måndag blir till tisdag även här och en söndagsnatt blir precis som den här. Vi vill så mycket. Önskade att livet vore enklare och att härifrån-och-framåt va en självklarighet, men det är inte så. Mina hormoner sprutar ... från 0 till 100 på två sekunder, och jag vet inte vad som är vad. Känslorna är klockrent äkta, men vilken nivå finns vårt liv i?
Träffade riktigt gamla vänner förra helgen, deras upplevelser och händelser från vår studentdag fram till nutid gav ännu ett nytt perspektiv.
Jag vill ha allt perfekt, samtidigt som förnuftet säger att de inte är möjligt, i samma veva som hormonerna bestämmer sin nivå för mitt mående.
Är det vi har bra? -Klart de är, som jag älskar denne karl.
Är det rätt att sätta ett barn till världen? - självklart! Få längtar att bli föräldrar som vi gör, vissa blir gravida av att ens se en karl.

Läget ikväll sliter på mig, det närmar sig jul och allt ska klaffa.
Vad vill jag?
Älskar jag så det räcker?
Är vi verkligen redo för att bli fler än två?

Vill inte förlora det liv jag njöt av igår pga tankar jag har om morgondagen.

Häromdagen va vi hemma hos vänner, hon va så otroligt fin i sin gravidmage med två veckor kvar till beräknad förlossning. Deras lille pojke!
Så när vi gick husesyn och jag såg deras fina nya vagn, en så fin spjälsäng bäddad och klar sög det så i mig. Är rätt säker att vi missade äl den här månaden. På grund av vardagen, att jobb och ledighet inte gick ihop. Den här månaden inbillar jag mig inga symtom, känner inget som inte finns. Och det känns så sorgligt. Och det är ju så långt till nästa. Om min kropp nu ska hålla fast vid den här enormt långa cykeln den hoppade in i förra månaden så kommer de bli långa perioder av väntan framöver.
Hand in there!

Nånstans påvägen hem från jobbet va de som att någon spottade mig i ansiktet. Vad som hände? -Absolut ingenting... Men plötsligt, känner mig ledsen, enormt trött, lite arg och när jag väl kliver innanför dörren känner jag att alla känslor sitter utanpå i ett lager av taggar som sticker ut.
Suck.
Säga vad man vill om livet utan ppiller, men va fasen. Då slapp jag iallafall dessa jättesvängningar orsakade av absolut ingenting.
Åh, så ledsen jag blir på mig själv. Kan tycka att om man är medveten om det och känner av det så tydligt borde man kunna behärska sig, men icke.
När tvättstugan är avklarad så blir de jag som kryper upp i tv soffan, viker benen in under mig och sveper om mig med en varm filt.

Kom älskade bebis. Jag vill ju så gärna känna dig växa dig stark och frisk i magen. Vill träffa dig, hålla om dig. Älskade barn.
Hur kan man längta så efter något man aldrig haft?