En man som försvinner, insikten om hur mycket jag saknar honom. En ny bekantskap som kväver med något som ska kallas för kärlek får mig att fundera.
Måndag morgon för tio dagar sen klev jag ur mannens säng och vi återgick till att "inte vara nånting alls" efter en helt fantastisk helg. På skärtorsdagen skulle jag ut med vänner och frågade om han ville följa med. Han svarade att det inte funka med barnen, han mådde inte topp osv. Nej nej, helt okej. Efter några glas och på den krog vi faktiskt träffades där i början av december kom känslan - jag saknade honom. Skrev de enkla korta orden i ett sms. Ingen respons, och jag inser att det är dom orden och den typen av bekräftelse vi håller oss ifrån, jag skrämde bort honom. Inte långt efter att jag skickat iväg dessa ord blir jag plötsligt och högst oväntat kysst?? Det är en som kommit med den krets jag va med. Men jag blir förvånad. Inte intresserad. Jag försöker hålla min distans men han suger sig fast och det känns som om han flåsar mig i nacken resten av kvällen. Vi sover över hos samma vän. Jag på övervåningen, han i källaren. Jag vaknade tidigt på morgonen och kröp upp under en filt i soffan, när han kommer upp kryper han helt sonika ner bakom mig? Jag häpnar igen. Inte intresserad.
Nåväl, säger hejdå och min väninna kör mig hem. Kvällen kommer och han hör av sig, tack och lov via text, men nonstop. Han är kär säger han. Han vill komma och umgås med mig. Vi pratar tio mil enkel resa... Påskafton kommer och han skriver och skriver och skriver.... Nåväl, söndag kommer han på en fika. Stannar alldeles för länge. Är inte lika talför face-to-face, men oj de ord han använder när han skriver... Så en intensiv måndag till ända är jag gladeligen hemma, ensam. Han vill komma på tisdag kväll igen. Jaja. Fine, kom du. Så igår dyker han upp rätt sent, har med sig mat och samtalet vid bordet är rätt trevligt. Han tvingar sig nära på, vill kyssas och ta på. Jag känner mig inte behaglig och svarar med en puss och försöker flytta på mig. Han håller i och kräver närhet. Ser att jag målar upp honom som en läskig stor och farlig liknande nån våldtäktsman, men absolut inte så, han är -kär?, och jag känner verkligen inte desamma. Han har dessutom med sig en flaska champagne. En Gula änkan. Varför i hela fridens namn frågar jag, jo, för han uppmärksammade att det bara fanns cava och prosecco hos mig....
Så han vill sova kvar. En arbetsdag då han börjar jobba 10-15mil bort morgonen efter, och jag med mitt sedvanliga morgonhumör och oundviklig stress till mitt jobb. Ok, så vart de. Sover aldrig med kläder, men igår vart de långlinne på. Han ligger så nära, så sjukt nära, han pussar i nacken och jag vill bara skrika på honom att maka sig över till andra sidan av sängen. Men försöker påpeka att klockan är mycket. Han får ingen ro, klappar, smeker, kramar, kryper nära och sen ännu närmre, känns som om han ligger på mig, vill att jag ska lägga mig annorlunda så han kan hålla om mig bättre, och så fortsätter de. Jag tror verkligen att jag ska explodera. Trött, arg, och jag är verkligen inte intresserad.
I min värld krävs minst tre olika väckningstider för att jag förhoppningsvis inte ska sova igenom oljudet. Så när första ringningen ljuder, vem är vaken? Jomenvisst, pratar, frågar om jag är morgontrött och så denna kvävande närhet. Håller i mig, drar mig intill, håller fast. Inget mitt morgonhumör fixar... Om jag inte själv hyser samma känslor dvs. Fullkomligt sliter mig lös. Går ner slår på mitt kaffe. Demonstrativt sätter jag mig utanför dörren för att tydligt visa att jag är klar, har lite bråttom och nu väntar jag bara på dig. Funka inge vidare, öppnar dörren och jovisst, där sitter han och dricker kaffe.... Morr!
Och genom hela detta halvdygn har jag tänkt på mannen mer än nånsin. Hur likasinnade vi är vad gäller den fysiska närheten. Visst, han ber mig ofta att komma och lägga mig hos honom i soffan när vi ser på film. Men vi kan lika gärna bara sitta lagom nära för att bara sträcka ut en hand om andan faller på. Att stå vid en diskbänk eller bara titta ut genom fönstret betyder inte att man måste va så nära att man ser ut att vara en och samma person.
Saknar min vän. Antar att jag fallit för honom. Får suget efter att skicka ett medd till nån av hans barn bara för att kolla hur läget är med dom, men hindrar mig. Inte komma för nära.
Förstår att jag borde ta denna temporära brytning som ett tillfälle att glida bort. Men vet att jag tänkt tanken förrut. Och ringer han mot helgen igen så kommer jag fylla min övernattningsväska igen och åka. Nu börjar det krisa och jag borde ta mina beslut.
Mannen vill inte ha mig, och även om han skulle vilja de så vill vi inte ha samma saker för framtiden. Så det är dödfött oavsett. Har länge sagt att en utav oss kommer gå trasig ur det här. Nu är jag rätt säker på att den personen blir jag.
Är det så att man är så funtad att man vill ha det man inte kan få? Och den som på några timmar blivit närmast besatt av en bara ger en avsmak.