Kvällarna blir längre, jag älskar ljuset årstiden tar med sig. Går varv efter varv i mitt vackra hus. Senaste tidens stress, press och ökande prestationskrav gör att magkatarren ger sig till känna efter en tid utan medicin, är så svullen över magen. Så står jag där i fönstret och donar med mina frön som börjat titta upp ut jorden, drar med handen över magen och det hugger till i hjärtat. Jag står i barnrummet. Det rum som nu är min träningslokal och där sommarens växter växer. Magen är spänd och rund, saknaden. Oj som jag saknar hoppet om att nästa ägglossning händer det. Saknar den där mannen som jag vet vill leva resten av livet med mig. Den person som vill bilda familj med mig. Nej, jag syftar inte på mitt ex. Jag vill inte ha honom. Men jag vill ha inramningen, EN man, MIN man, PAPPAN till mitt barn jag längtar så efter. Finns han? Kommer jag träffa honom? Vill känna den där orubbliga tilliten och tryggheten igen. Vill våga längta och hoppas.
Jag känner mig ensam.
Plockat upp telefonen flera gånger ikväll, velat höra av mig till vänner för en fika eller några glas vin. Men ångrat mig. Är så trött. Ikväll är en sån kväll då jag önskat scenariot där jag slötittar på något program, hör ytterdörren öppnas och in kommer min andra hälft, kanske skulle vi tillbringa kvällen i olika rum. Men jag skulle höra honom. Vill vara ensam, men vill inte längre känna mig ensam. Kommer jag få uppleva det igen?
Kommer jag nånsin få genomlida det helvetet mellan äl och bim?
Kommer jag nånsin få se det där extra strecket på stickan?
Kommer jag då kunna få dela det med någon som vill lika innerligt som jag?
Min svullna mage och jag går ner för trappen igen. Häller upp ett glas vin. Kramar om mig själv och tittar ut över lekparken på gården utanför köksfönstret. Kommer det där utrymmet på framsidan nånsin få anledning att bli använd när mitt barn leker i sandlådan?
Vinet är sött, men tårarna som nu rinner är salta. Finns han, han jag vill dela allt som finns kvar med?
Han får gärna komma nu.
Tror jag är redo.