En molande värkande känsla av sorg, längtan och saknad håller sig kvar. Mitt efterlängtade barn. Undrar hur de kom sig, att det kom tillbaka, och med en sån enorm kraft att det fått mig helt ur balans. Hade alldeles glömt känslan. Eller va den förträngd?
Jag fortsätter hålla mig sysselsatt, trots tröttheten som håller på att bryta ner mig. Med ett pirr av förväntan och lite nervositet fortsätter jag idag min inslagna bana om att inte säga nej och kvällen ska tillbringas åtta mil hemifrån på en bondefest, vad de nu betyder, med en gammal väninna som nyligen dykt upp i mitt liv igen efter 13 år utan kontakt. Spännande och roligt säger en del i mig, en annan del säger ta ett bad, vira in dig i badrocken och kryp upp framför tvn. En pakt med mig själv tillåter inte det senare alternativet, såna dagar finns det tillräckligt många av ändå fastän man inte alltid väljer de själv. Så, på med leendet och måla på fejset, fake it til you make it! Kvällen ska bli så rolig!