Vårens officiellt första månad har startat. Med en smäll! Med fyrverkerier och panikkänslor.
Valborgsmässoafton vart väl mer eller mindre precis som önskat. En trevlig dag med min bonusfamilj som enbart gick ut på mat och tillhörande dryck samt lite lekar med barnen.
Mannen från vintern ringde, och ringde igen. Frågade om han ville ta med sig sonen och komma förbi inför kvällens grillning. Till min stora förvåning gjorde han det! Ingen kram när han kom. Han va snäll nog att ta omvägen förbi mig när de va tid att avsluta kvällen och släppte av mig. Tack å hej!
Första maj .... mina dejter 1 och 2 har inte hört av sig mer, inte jag heller. Men dejt 3! Och kanske kanske kan det vara något där. Om han bara kunde ta det lite mera varligt. Jag valde att återigen hoppa, han bor just nu i en stad åtta mil bort, men är uppväxt i min stad. Från internetsidan har jag varit restriktiv med att visa bilder och ännu mer på att ge ut mitt nummer, det är 1 och 2 som fått det. Här gick de undan. Några korta och rätt innehållslösa meddelanden sen bytte vi nummer. Några timmar senare står han i mitt hem. Och det känns bra! Riktigt bra faktiskt! Lördagen kommer, han blir kvar. Till kvällen frågar han om jag vill följa med honom till Italien i sommar. Hej och hå, gissa vem som tappar hakan. Vi har alltså vid det här laget "känt" varandra i ett dygn och jobbar förvisso hårt på att lära känna mer. Jag upplever nästan som att han blir lite stött när mitt svar inte är ett rungande ja, utan mer, vi kan väl se vad vi tycker om varandra om en vecka först. Vi är ute och åker, tittar på områden och ställen han växt upp i och jag. Stannar till och äter en lunch. Där jag backar, det är när han extremt tydligt beskriver hur han upplever och känner för mig, omkring mig, i min närhet. Är jag fortfarande så feg att jag inte bara kan suga i mig av hagelstormarna av bekräftelse och komplimanger? Däremot när han pressar mig .... mitt svar är kort - det känns bra. Ja för att det gör det. Jag har inte orden att säga som han gör. Och dom ord jag har är jag inte beredd att släppa än. Jag vill vara trygg, veta att det inte är en sekundförälskelse. Jag sprider inte bekräftelse omkring mig och han är i behov av att just få höra. Igår åkte han hem i samma veva som jag begav mig till gymmet. Igår kväll åkte jag till honom. Mitt taskiga morgonhumör avslöjade jag lite väl tydligt imorse. Men natten har bjudit på ingen sömn alls... Och då handlar de inte om nån passion eller mysig ligga hela natten och prata. Utan en alldeles för smal säng för två vuxna människor samt ett täcke och ett kallt nattdrag från ett öppet fönster. Nej, det va ingen bra natt hos honom, och trött och eländig vakna med vetskapen om att det är över en timmas bilresa till jobbet. Att jag gör en sån grej påminner mig om hur synd det är att han inte känner mig än, hur stort det är. Men som sagt, kanske lite för mycket på. Jag vill inte boka min midsommar tillsammans med honom ännu. Nej, jag vill inte stå och förklara varför jag inte vill att han följer med på sommarens sedan länge bokade festivaler. Fick till och med en besviken blick då våra semestrar inte synkade. Nej! Klart de inte gör! Och Ja! Jag har planerar min sommar, ska jag hålla den öppen OM jag träffar nån?
Nu vart det mer gnäll än menat. Han kommer till mig ikväll igen. Och han är välkommen! Jag vill bara skynda långsamt. Känna, inte överanalysera och pressa fram. Jag vill inte vara singel, men jag kommer aldrig nöja mig för att jag mött någon som vill samma saker. Jag kommer slå mig ner när känslan är den rätta.