Just hemkommen med nattbussen. Jag har sagt hejdå.
Gråter inte än. Men tårarna bränner. Varit på en spelning med vänner. På vägen mor station passerade jag den krog jag och mannen från vintern tillbringat så mycket tid. Där stog han utanför i vimlet. Jag är inte nykter, men klarare än ofta. Han ser mig i ögonen, de vackraste ögon han nånsin sett. Han säger Tyck inte om mig. Jag svarar mitt vanliga, jag är inte kär i dig, men jag älskar dig min vän. Han ser mig, men missar det som finns. Sen förra veckans sammanbrott och han som hjälpte mig upp har han inte en enda gång frågat hur jag mått. Jag har ikväll frågat om när han är ärligast, nykter eller onykter. Han säger att det han säger är det han känner. Jag kontrar med frågan om då de äkta känslorna gått över när nykterheten återvänder. Nej blir svaret jag får. Men ... vi är ... ingenting. Jag ser honom i ögonen och ber honom ta ett beslut. Han väljer inte mig. På mina höga klackar vänder jag honom ryggen. Jag är klar nu. Alla mina tankar och magkänsla tidigare bara förstärks. Jag går, och stannar inte förrän jag är långt bortom synhåll från krogen. Jag gjorde rätt.
Ensamheten är mer påtaglig nör jag inser att jag skjuter bort de som faktist vill ha mig och de som får mig att må bra. Men jag kan inte fortsätta såhär. Det måste handla om mig. Om ömsesidighet. Om tvåsamhet. Jag vill finna min Knight. Som jag får att känna de där fjärilarna, som väcker fjärilarna hos mig. Kan inte nöja mig med någon som vill ha mig, eller någon som jag duger som tidsfördriv hos. Jag behöver och vill ha mer.