Efter torsdagskvällens inlägg fick jag mig både en tankeställare och ett bryt därefter.
Här går jag i ett radhus som skulle kunna innefatta både en och flera barn, två vuxna och ett helt familjeliv. Ja, här går jag ensam. Funderar om jag är helt knäpp. Det är kostsamt, det är stort. Det är lite av min dröm. Men är det verkligen realistiskt?
Jag trivs så oerhört bra. Tror många skulle bara våga drömma om att bo som jag gör. Men ... vi närmar oss ett år sen mitt liv byttes ut mot ett nytt. Jag har allt jag vill ha vissa dagar, och så ofantligt mycket som saknas andra dagar. Dessvärre säljs de inte i butik.
En del av mig älskar lugnet och friden av att vara ensam med bara mig själv i fokus. En annan del av mig längtar efter tvåsamheten. Växeldra är ett uttryck jag ofta läst på en väns blogg. Så bra uttryck, just nu är det just det jag behöver. Jag har lagt all energi på omplantering och trädgård idag, köttet är kryddat och klart för grillen, ugnen är uppvärmd. Vad jag skulle ge för den där naturliga grejen att någon annan tänder grillen medans jag tvättar bort jorden under naglarna. Någon som går och låser igen förrådet femton meter bort från altanen för att vi är klara där för dagen nu.
Det är lördag. Haft en mysig dag. Men jag bor i en radhuslänga. Närmst mig kom för en stund sen dottern med man och deras barn för att äta middag hos mormor och morfar. De tjoas och skrattas, deras grill är tänd. På min andra sida är det tyst, antar att de är bortresta. I längans sista hus är det full rulle. Barn som högt skriker låttexter ur Frost, en pappa som försöker överrösta dottern i ett telefonsamtal, en mamma som skrattar så äkta med sitt yngsta barn och nån väninna som är på besök. Hör att även dom dukar upp utomhus.
Och så va de jag.... Varit ute hela dagen, hållt mig ajour i mobilen, grejat, donat och myst i värmen. Men ingen har avbrutit mig och berättat att tvättmaskinen är klar, eller frågat om jag vill ha en kopp kaffe.
Jag bröt med dejt 3 i torsdags. Det känns rätt, men jag saknar honom idag. Saknar hans blick, hans uppmärksamhet, hans åtrå ärligt talat. Försöker plocka fram de där som fick mig att må direkt dåligt. Men vill bara ringa honom och säga att jag gjorde fel. Ja, mitt förnuft tycker inte de va fel. Men jag är så klar med det här nu. Vill inte vara ensam längre. Vill hitta honom, min andra och bättre hälft. Jag är villig och redo. Tänkt tanken att öppna upp den där dejtingsidan igen, men den världen va svår, krystad och jag vet inte. Kanske en annan dag. Inte ikväll.
Jag sitter på världens bästa nätverk av vänner. Men den här helgen har jag ingen. Absolut inte så att jag klandrar någon, men alla har vi våra egna fullt pågående liv. Känner mig fruktansvärt ensam, övergiven på ett konstigt sätt. Vet att det inte är så.
Tog en av mina läsares råd, en flaska rosa bubbel bara för mig. För att jag är jag och för att jag vet att jag älskar allt livet har att erbjuda även när allt är grått och trist trots solsken och värme.