Livet som singel och nybliven dejtare fortsätter. Och det är verkligen ömsom vin, ömsom vatten.
Jag utmanar mig själv på daglig basis, jag finner mig själv lyckligare än nånsin, jag kramar om mig själv i avsaknaden av någon annan som gör de, jag ler åt knasiga händelser på dejtingsidan, åt dejter som kanske skulle kunna bli, och åt kontakter som försvunnit.
Ikväll är jag elak. Ja känner mig i stort samförstånd och med enorm stöttning från djävulen som sitter på min ena axel och viskar saker i mitt öra. Jag ler, hånfullt. Jag börjar inse vad exet förlorat. Han har verkligen förlorat! Och vilken underbar insikt det är! Med stort mod tänker jag nu säga att jag är banne mig fantastisk. Efter diverse dejter och kontakter så inser jag va som finns på marknaden, och jag är fasen en riktig jackpott! Så inskränkta människor de finns. Ett sökande efter ett paket, och önskan om att forma om till den man vill ha är större än att faktiskt hitta den som är som den man vill ha. Har ju livat mig själv att inte nöja mig, inte tvinga fram eller överanalysera. Givetvis, jag är kvinna, analysdelen är lättare sagd än gjord. Men jag ska känna. Känns det bra så är det bra, känns det inte bra så skit i det! Med mitt ex föll allt naturligt från dag ett. Det är de jag vill ha. Inget påtvingat. Men mitt ex.... Han hade de absolut bästa, men valde att slänga bort de. Det jag gjort för honom i dessa år. Vet ingen, inte ens mina fina vänner som skulle gjort bråkdelen som jag gjort och i viss mån offrat. Frivilligt, och med fokus på framtiden, men ändå funnits där, ställt upp på allt han och hans karriär krävt av mig. Han är en sån förlorare! Och jag går efter många om och men ur de här rakryggad och som en vinnare. För första gången behöver jag inte anpassa mig, behöver inte planera efter honom, behöver inte hoppas för att sen bli besviken ännu en gång. Jag är genuin, jag är närvarande och för de jag älskar gör jag allt.

Så jag satt här i veckan med en väninna, tyvärr ses vi inte så ofta, men ungefär var tredje månad har vi andra anledningar att ses. Jag har känt den här kvinnan i närmare tio år så hon har koll på turerna. Men som sagt, blir ofta en snabb resumé med några månaders mellanrum. Så får jag käftsmällen. Inte på något vis elakt, men ett wake-up-call för mig. Hon säger att hon är förvånad hur himla snäll jag är, hur rädd jag är för att såra, hur jag månar mer om andra än att göra vad som är bra för mig. Sen tillägger hon att hon alltid sett mig som hård och mer på gränsen till elak fram till nu i detta avseende. Hon grundar detta uttalande på hur jag behandlat de män jag träffat sen separationen. Minns ni mannen från vintern? Om middagar, luskammningar, släktmiddag som vart till ett bröllop osv? Japp, jo, komprimerar man så va jag kanske bra snäll, inte för att han krävde de, eller ens för att jag tänkte de. Men jag visste ju att det inte skulle leda nånstans. Minns ni mannen med champagnen? Hmm, när jag återberättar mina svar till honom så står de ju klart. Jag har inte satt ner foten och tydligt sagt -nej. Jag har sagt, nej tror inte de, tack men nej tack, den HÄR helgen kan jag inte. Men jag har inte sagt, nej jag vill inte ha dig.
Så fortsatte vårt samtal. Hon påpekade att jag alltid ger sken av att hålla en liten glipa öppen och sem hoppas på att de ska fatta piken. Ligger kanske något i det ändå. Tyvärr. Och ikväll, har jag klart och väldigt direkt klargjort för hela två personer att nej, det kommer aldrig bli något mellan oss. Och det känns .... hmm .... hur ska jag uttrycka mig. Befriande, men samtidigt känner jag mig hemsk. Har fått än de ena än de andra att förklarar och försvara. Något jag upplevt som tydligt har tydligen behövt skrivas ut med stora bokstäver ändå. Och de va i all ärlighet inte min mening att såra, men kan väl inte helt sticka under stolen med att de va ett försök till en lätt väg ut.
Så, no more Mr nice guy!? Eller? Jo, jag ska jobba på att vara tydligare. Jag vet ju rätt snart om känslan jag vill ha finns där eller ej. Visst, jag har gett det något till försök i hopp om att det ska kännas annorlunda. Jag har ännu en brist som precis lagts fram för mig, tar till mig av kritiken och lovar mig själv att tänka på det i framtiden.