Jajamensan, det blir titeln på min bok den dagen jag klurat ut tricket.
I veckan gjorde jag något jag kanske aldrig gjort tidigare. Men, då pratar vi icke om självutvecklande utmanande spännande äventyr. Jag sa stopp och belägg och stannade. Sjukanmälde mig på jobbet och drog ner gardinerna. Sov länge, köpte pizza till middag och såg på film. Efter ett intensivt år, intensiv vår och några intensiva månader och veckor tog det stopp. Summerar alla könslor som funnits de senaste tolv månaderna. Det skulle räcka för en livstid tror jag. Min fortsatta high är att utmana och utvecklas. Där får jag mina kickar. Sen den 1 maj har jag träffat en karl, dejt 3. Han är mycket, han är intensiv. Han besitter egenskaper som får mig att vilja slå honom, hårt. Han har egenskaper som får mig att le som en tonåring. Han har sidor som får mig att motarbeta driften att slå ner blicken i golvet. Han får mig att skratta. Han har också fått mig att gråta. Han är så annorlunda. Eller är han just som alla andra? Han känner passionerat, han trycker ner mig i skorna och får mig att känna mig otillräcklig och fel, han faller för mig. Jag - jag passar inte i hans mönster. Beter mig inte som han förväntar och både önskar och önskar inte. Jag svarar inte som hans manus i huvudet berättat att jag skulle svara. Jag svarar inte snabbt nog. Jag är fel och i all välmening rätt. Han vill inte forma mig in i rätt gjutform, men har svårt att bara se något han inte sett förrut utan att ifrågasatta.
Vi skulle kunna vara varandras rätta eller varandras undergång.
På samma sätt som jag skjuter undan honom vill jag att han kommer tillbaka. På samma sätt som han kan skratta åt något som jag verkligen menar, så det gör ont i mig, så tror jag inte han vill att jag ska reagera det minsta på ett annat sätt.
Han lär sig mig, och jag lär mig honom. Jag tycker att ansträngningen är lite för stor, men ändå tycks jag inte kunna klippa. Något drar mig till honom.
Förra helgen va jag hos honom. För mig att vara borta torsdag ända till söndag är så konstigt. Ja, jag längtade hem. Men njöt av att vara bortkopplad från alla mina borden och måsten här hemma. Njöt av hans sällskap. Min ide av en kravlös tillvaro är inte densamme som hans. Han har en rastlöshet i kroppen. Något jag upplever som ett behov av att räcka till. Inte vara tråkig. Men ... jag är tråkig. Tyckte vi lärde känna varandra ytterligare en bit under dessa dagar. Men för honom känns det ändå som att de går för sakta. Jag vill inte ha kampen. Jag vill ha en naturlig övergång från a till b, för att sen om allt går väl nå både cdefghijkl osv.
Jag stängde ner min profil på dejtingsidan i förra veckan. Söker ingenting där.
Vill inte bli tagen med storm, eller jo kanske lite, vill inte tvinga fram en framtid, men vill se den, vill inte jobba så hårt på att starta upp en relation, vill jobba hårt på en bra relation.
Så, min ängel och djävul sitter återigen på mina axlar och drar mig mitt itu.
Nånting känns bra, nånting känns inte alls bra.
Efter en stormig diskussion i måndags kväll har vi inte setts. Jag avfärdar utan att avskriva. Jag längtar efter min egen tid och utrymme. Men avståndet gör att jag inte har lyxen att ta den. Det blir allt eller inget. Och jo, jag saknar väl lite också. Äntligen har jag en kväll före ledig dag med sol som värmer altanen, vitt kylt vin i mitt glas och musik i lurarna. Här mår jag bra. Men tveksamheten om vad jag vill och känner stör. Jag känner ju nånting, annars hade de varit lätt. Men känner jag för honom som man bör för någon man vill leva med? Det kanske är skador från tidigare liv som sätter käppar i hjulet, eller är det mitt försvar, eller känner jag inte tillräckligt mycket?
Frågorna hopar sig i vårsolen. Och jag drar mig till minnes att de va just hit jag inte ville. Grubbla, undra, fantisera. Jag vill VETA att jag är på rätt spår. Att jag är redo. Att det är rätt.
Känns de bra så är de bra. Så är det, men om det känns så rätt ibland, och samtidigt så fel ändå....