Från ingenstans och helt oväntat smet orden ur min mun - Jag älskar dig. Va? Oj? I samma sekund som jag sagt det insåg jag att det är precis så det är. Det är så jag känner för denna man. Och hans reaktion, han stelnade inte till, han ryggade inte tillbaka. Han höll om mig så hårt, så länge, pussade och smekte. Det kändes fint.
Inte heller efteråt har han förändrats. Han är lika underbar, lika fin, varm och härlig.
De va inte med mening, ord jag helst hade velat spara på en tid. Ord som inte ska slösas med. Men på något konstigt plan vart de ändå rätt. Kanske en bekräftelse för mig själv?

Imorgon vankas Valborg. En dag med traditioner sen långt tillbaka för mig och mina vänner. Jag ville ha med min man. För champagnefrukost med brieostbaguetter, genom vimlet i den överfulla stan, hem för grillning och skratt på kvällen. Det vart en kompromiss. Han kommer och möter upp efter halva dagen, han stannar för kvällen och natten. Äntligen ska han på riktigt få träffa mina vänner. Och som jag hoppas och verkligen tror att de kommer gilla varandra!
Ser fram emot den här helgen.

I veckan fick jag en konstig dipp. Va lättretlig, trött och nedstämd. Vet inte vad som triggade de. Men allt jag ville va att han skulle finnas här och hålla om mig. Visste mycket väl att han inte skulle komma hem förrän sent. Ville inte riskera att få ett nej så undvek att fråga. Innan jag kröp i säng skrev jag som det va i ett meddelande till honom. Om min konstiga dag och mitt underliga mående. Dagen efter hade jag hans armar om mig. Fina man. Jag älskar dig.