Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar!
Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt.
Kärlek, gränslös kärlek.

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt!
Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap.
Huvudet har helt släppt vardagen och lusten till jobbet. Önska jag kunde sluta jobba redan nu. Bara de, en så konstig tanke för att vara min.

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på.
Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid dryga en timma senare. Kontroller, prover och koller. Havandeskapsförgiftning är högst på listan. De utesluts. Gallan nästa misstänkta orsak, skickas vidare till kirurgakuten. Blir ganska snabbt omhändertagen. Mer prover tas. Jag är trött, troligen av spänningarna och oron de stora pådraget ger mig så jag somnar i mitt rum så fort jag blir lämnad ensam.
Timmar senare friskrivs min pojke som lever om som vanligt.
Sen är det min tur, nu är vi nere på gallan/gallgången, njurarna, levern eller blindtarmen. Jag erbjuds övernattning på avdelning innan morgondagens ultraljud men väljer att åka hem.
Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att få så god vård så känns allt plötsligt onödigt. Ja, det gör ont. Hade jag sökt sjukvård om jag inte varit gravid - NEJ! Och jag har fått veta att han mår bra, jag är nöjd. Jag hade en förträngning i gallan för 6-8 år sen och jag kan säga att den smärtan är jag inte ens nära att tangera. Men, nu när jag ändå är i rullarna är det väl bra att se de igenom hela vägen.
Tillbaka tidigt på morgonen fastande. Återigen får jag ett eget rum. Nya prover, nya kontroller. Framåt förmiddagen får jag komma upp på röntgen för ultraljudet. Allt såg fint ut. Till och med saker som njurbäcken (?) som tydligen är vanliga åkommor hos gravida ser perfekt ut. Inga svar på smärtan.
Nere på kirurgen börjar nu den riktigt tunga tiden. Klockan är lunchtid och jag har inte ätit sen 19-tiden dagen före.
Man inväntar provsvar sägs det. Tillslut brister det för mig. Tårarna sprutar och all ork rinner ur mig. Nu när jag ligger i korridoren flockas personalen. En läkare som jag träffat dagen innan kommer fram. De provsvar vi väntar på va inte tagna!!!!
Plötsligt går det undan. Provtagning i ena armen, fikabricka framför mig. Jag sväljer allt som bjuds utan att tugga eller smaka.

Summan av kardemumman av dygnet vart väl mest en massa uteslutande. Bättre än att hitta fel! Troligen har lilleman kickat till något organ. Men friska som nötkärnor är vi!

Wow va tiden går.
50 dagar till jul
70 dagar till föräldraledighet
100 dagar till beräknad ankomst

Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan helt försvunnit med hjälp av skenorna.
Ska vi absolut belysa även de på minussidan så är det den konstanta närvaron av urinlukt kring mig. Japp, en redig förkylning jag drog på mig förra veckan har öppnat upp helt för att låta blåsan tömma sig lite titt som tätt. Hostan har jag fortfarande kvar och tänka sig vad de droppar varje gång jag hostar eller nyser. Just varit på toa, tagit en dusch och klätt på mig. Nyser och inser att de vart fuktigt i trosan igen.
Men, fick jag välja själv hade jag legat med händerna på magen dygnet runt och ta emot varje knuff i magen med handen och ett leende.
Jobbet kallar, och nedräkningen fortsätter.

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen.
Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växtperioden faktiskt just tagit fart.

Snärt på höftbenet, aj aj, viker mig dubbel av den oväntade kicken. Knäppa älskade pojke!

Trivs med min mage måste jag säga. Sen jag fick mina handledsskenor har smärtan i händer och underarmar lättat enormt. Ingen foglossning ännu. Och även om jag somnar fort och ovaggat varje kväll i sängen är jag ändå så mycket piggare än bara för ett par veckor sen. Efter septembermånadens sjukskrivning och fortsatt tjafs med föräkringskassan har ekonomin helt klart varit ansträngd, men nu är de ny månad och en full lön på kontot och jag kan andas ut igen.

Nu kan jag ärligt och leende säga att jag känner mig riktigt lycklig!

Sen de att jag fått börja må bättre känns de plötsligt som om att tiden går väldigt fort! Idag är det fyra månader till BF, galet! Känns som jag varit gravid en livstid.
Igår morse hälsade lilleman på både sin mamma och sin pappa mer några tydliga första sparkar. Vilken känsla. Och så glad jag vart att även min sambo fick känna. Sen dess har det inte varit lugnt många stunder i taget. Vid varje vila buffas de runt därinne. Och nyfrälst som jag är lägger jag mig mer än gärna ner och känner. Min lilla älskade pojke. Nu är det några event kvar på agendan, sen vankas advent, jul och nyår, sen väntan. Denna längtan! Övertygad om att det kommer bli långa veckor de första av 2018.

Att blodtryck och puls förändras när man är gravid är väl känt. Idag roar jag mig med att hålla koll på pulsen som skenar upp och ner beroende på vad jag gör!
En fantastiskt vacker höstdag utanför fönstren och jag plockar och grejar med ljudbok i öronen.
Lite nytt ifrån Cykelkraft.se, pulsklocka och hörlurar!

En stor eloge till landstinget som imponerade stort i förra veckan. Efter att ha varit hos barnmorskan och gnällt över mina bortdomnade händer, smärtande handleder och spännande underarmar skrevs en remiss till en arbetsterapeut. Redan morgonen därpå ringde telefonen och jag fick en återbudstid på eftermiddagen. Fick handledsskenor som jag absolut ska använda på natten men även så mycket jag kan även dagtid. Och vilken skillnad. Ser man från smärta och domningar är det ren magi, skulle påstå att problemen försvinner med 90% när jag har dom på. Men tyvärr så får jag smått panik av värmen och med det att jag inte kan röra mig fritt, tar av mig dom och inom några minuter börjar stickningarna. Så, det är bara att välja. Vanligtvis väljer jag att vara varm!

Grabben min är nu 22 veckor gammal. Min mage är precis lagom mysigt rund och stor. Men väntar fortfarande ivrigt på de tydliga sparkarna. Alla kanske-rörelser finns kvar och därigenom gör han sig påmind flera gånger per dag.
Hemmet fylls upp allteftersom med fynd som skvallrar om vad som komma skall. Mitt mående är så mycket bättre, som att trycka på en knapp har illamåendet försvunnit nära nog helt. Men självklart, på dessa månader ska jag hinna med alla tänkbara åkommor. Nu är jag inne på svullnad. Ben och fötter känns som en elefants lemmar vid dagens slut. Jag har enormt svårt att sitta still längre stunder innan de börjar krypa och spänna i kroppen. Det jag har kvar är tröttheten. Hoppas verkligen att energin ska återvända också. Men utan illamåendet så är det helt klart hanterbart, och de känns så underbart!
Just nu känns livet rätt bra. En dag som denna, ledig, huset är nystädat och inga måsten som hänger över mig. Regnet fullkomligt öser ner utanför och jag kollar på filmer och dokumentärer om vartannat under den största och mysigaste filten i soffan.
Ikväll åker vi och hämtar spjälsängen till vårt barn. Ska bli så mysigt att börja inreda barnrummet som just nu mest fungerar som ett avställningsrum för ting som inte har en naturlig plats.