Kan det verkligen bara gått två månader? Det känns som ett helt liv sen.

Den tredje i månaden är tydligen ett datum jag ska undvika att ta större beslut.

Idag, för ett år sen, den tredje oktober, tog vi vårt beslut om att verkligen satsa och försöka bilda familj, och med skräckblandad förtjusning klev vi in i ett nytt kapitel i vårt liv, och i samband med detta kom den här bloggen till.

Idag, för fem månader sen, den tredje maj skrev vi på köpekontraktet för vårt hus.

Idag, för fyra månader sen, den tredje juni va den sista dagen vi älskade, som han kysste mig, sista dagen vi va tillsammans och han åkte på jobb, vi sa hejdå som ett utav de lyckligaste paren den dagen. Nästa gång vi hade varandra nära så skulle de bli i vårt hus, på ny adress med alla nya möjligheter och resten av livet att fortsätta vår resa på.

Så vart det inte, sista gången jag vaknade helt tillfreds och med lycka och harmoni va idag exakt två månader sen.

Det känns som ett helt annat liv, kan inte förstå allt som hänt. som jag mentalt och fysiskt gått igenom på den här tiden. Förstår inte mycket alls. Men jag är glad för att tiden går. Glad för att jag inte längre lägger alltför mycket energi på honom, på att försöka få svar, skälla, försöka få hans tröst och empati. Jag gråter inte varje dag, men när det kommer försöker jag inte hålla de tillbaka, gråten renar och tömmer mitt sinne och det känns så skönt, vet att processen med att sörja vårt förhållande inte ens börjat än. Jag sörjer att mannen jag älskat är borta, jag sörjer att hans sista blick på mig va iskall, sörjer förändringen hos den person jag känt så väl under så lång tid. Men vårt förhållande som dött, och aldrig kommer att fås tillbaka, jag har inte kommit dit än.

Idag har jag plockat fram en låda och börjat packa ner saker som är vi. Bilderna från vår fotovägg i sovrummet i lägenheten, minnessaker från vår Sydafrika resa, från Thailand, Malta, Paris, lappar vi lämnat till varandra på bordet hemma, månadskort och årsdagsfirande. Och ringen ska jag också lägga ner i sin ask och stoppa i lådan. Ska ta mig den tid det behövs, känna och ta mina avsked, den lådan ska förvaras långt in i nåt skrymsle tills den dagen kommer då jag gått vidare, kommer aldrig förlåta, men jag ska försöka släppa det som hänt och varit, han ska bort ur mitt liv så varför förlåta eller ens hata någon som inte längre finns för dig? Nä, jag ska släppa det liv som varit, och bygga ett nytt, på mina villkor, byggt på drömmar jag inte ännu drömt, där jag kommer vara centrum och navet.

Ett steg i taget, en dag i taget, och ibland bara ett andetag i taget, allt påväg bort från det som varit, bort, framåt och uppåt.