31 oktober .... vår årsdag.
Minns tillbaka. För ett år sen befann vi oss i Thailand. Började morgonen med ett övertydligt minus på stickan. Minns när han höll om mig när jag berättade om resultatet och sa att nästa gång kanske. Tillbringade dagen på en liten öde strand på sydspetsen. Hur kvällens middag va en hel upplevelse i sig, champagnen vi skålade i, doften av hans cigarr och ljudet av havet, människor som släppte upp ljuslyktor och såg de segla iväg mot den nattsvarta himlen.
För ett år sen va jag enormt lycklig. Vi fick inget plus på stickan som årsdagspresent, men vi hade varandra och resten av livet. Tryggheten i vart vi stog och vart vi skulle gå.
Idag, när allt ser annorlunda ut. När jag kastas mellan harmoni och kaos om vartannat är det svårt att komma ihåg att allt varit så stabilt och tryggt. Har svårt att minnas den där känslan i kroppen innan allt det här hände. Försöker minnas, men muskelminnet i kroppen har glömt. Hur kändes de? När jag aldrig hade på riktigt mått dåligt, innan jag på riktigt blivit sårad, när oron satt i sånt vi delade, i sånt som tänk om vi aldrig får barn, tänk om han aldrig får ett jobb som innebär att vi kan leva tillsammans fullt ut. Har nog aldrig förstått hur enkelt de ändå va, allt jobbigt som vi hade tillsammans, sånt som tärde, de va ändå slitet vi gjorde för att vi va påväg mot något bättre, något mer och mot vårt gemensamma liv. Idag är det ett helt annat liv.