Det är total radiotystnad mellan oss. Och jag måste säga att det är det absolut bästa som kan ha hänt. Längre och längre ifrån mig glider han. Och färre och färre minuter läggs till hans person, agerande och förehavanden.
De senaste tio dagarna av mitt liv, wow, bästa tänkbara ord jag kommer på. Har lovat mig själv oktober ut, jag tänker inte möta sånt som är jobbigt, jag tänker inte "ta tag" i saker och ting. Utan oktober är min, jag ska le, skratta, njuta och den som vill grotta eller gotta sig i mitt elände vänder jag ryggen. Jag pratar när jag vill prata, och förtränger när det är det som får mig att må bra. Och ... jag gråter när jag känner att jag behöver och vill. Finns så mycket kvar att jobba med, att ta tag i men jag hoppas verkligen jag kan få de här veckorna, november bjuder på slutspurt av det här livet, december ska bjuda på ett nytt, lyckligare, hälsosammare liv. Men nu behöver jag andrum, omringa mig med saker som får mig på topp. Det är nu, i oktober månad, som jag ska bli stark nog att klara av årets sista månad. Där jag har varit kommer jag aldrig återvända till, och risken finns att det kommer att finnas dom som får lida för de, men jag har inget utrymme för de just nu, jag måste tillåta mig att vara egoistisk, det ligger inte helt i min natur så det är ett duktigt ståndpunktstagande jag gjort, men jag behöver det här, vet det och känner det. Sårar jag någon mer än jag borde så ursäkta mig redan nu, är du värd de har jag resten av mitt liv att göra upp för det.
Jag ler, planerar, tänker och fantiserar. Jag är klar med sånt jag velat få ur mig även om de inte kommer nå mottagaren ännu på lång tid, jag har fått massor av svar från oväntade håll och bekräftelse. Inte bara om allt som varit. Jag har fått bekräftelse för mig, min person, och det har gjort mig gott. Vet att jag spelar lite grann på högrisk, men står så stadigt på mina vingliga ben.
Its me time, like it or not.