.... häromkvällen träffade jag på en granne från gården där jag bor, han dök upp och presenterade sig den dagen jag flyttade in. Han undrade om jag får mailen från samfälligheten och jag svarade att jo, jag tog kontakt med någon härom dagen efter att ha pratat med närmsta grannen, så nu rullade de in en hel del sen några dagar. Han pratade om städdagen som snart ska äga rum i samfälligheten, då dyker en annan man upp, presenterar sig och berättar att han är ordförande i samfälligheten, de klagar en stund över mäklarens engagemang att ta kontakt med samfälligheten när de säljs fastigheter i området. Sen kom frågan, inte konstig, inte oväntad - hur många är ni i hushållet? -Det är bara jag, svarar jag. Och det blir knäpptyst.... Jag menar, de två männen slutar i princip andas, skruvar obekvämt på sig, tittar på varandra och nån släpper tillslut ett osäkert "...jaha". Öhm, ja vad skulle jag svarat? Jo, precis det är bara jag upprepar jag. Och tillägger efter några andetag att, vi va två som köpte och skulle bo här tillsammans, men min man kom på andra tankar. På något konstigt vis va de som att de va mer okej, än att jag skulle valt att flytta hit själv? Även om jag kände mig rätt stark och beredd så kändes ändå någon form av kränkning i att "erkänna" ytterligare en gång min situation. Blev ledsen, men behöll min hållning och behövde inte jobba särskilt hårt för att möta deras blickar. Va nästan som att de hamnade i en jobbigare situation än jag. Jag försökte prata på och fråga lite om hur vinterväglaget brukar va här ute över gärdena på vintern osv.
Så ännu en prövning mött och genomliden.
Idag kom uppdragen ut inför städdagen. Jag våndas och undrar hur jag ska tackla de som väntar. Samtidigt som jag skulle vilja dra på mig varma behändiga kläder och bara gå ut och göra "mitt" framför allt och alla bara för att ha de överstökat, så skulle jag vilja göra de tidigt i gryningen eller dagen före, kommande natt eller rent av dagen efter. Jag orkar inte.... Vill inte stå där med mitt falska flin, skaka otaliga händer och gång på gång behöva upprepa att -nej, det är bara jag.

Oktober skulle ju vara min månad, men tycker den kantats av lite för många törnar för att erbjuda den fullkomliga mentala vilan jag så innerligt längtade efter och såväl behöver.
Sex veckor kvar om något ska gå som jag hoppas och planerar. Sen ska vi prata du och jag, göra klart, ordna upp och komma överens. Sex veckor, sen ska vi mötas igen.
Sex veckor....