Ja just i de här dagarna så dyker en konstig tanke upp. Tänk vilken tur jag och många med mig har haft att fått uppleva hur det är att allt rasat, alla pelarna har knäckts och livslust och livsglädje totalt runnit ur en, för när den känslan ebbat ut men ändå fortfarande gör sig påmind och man ännu minns exakt hur illa det va, då kan man inte annat än att glädjas åt att man börjat tagit sig igenom och ur de, medvetenheten om hur lätt allting plötsligt kan vända ger en ödmjukhet och lyhördhet som jag själv iallafall aldrig haft tidigare. Jag är tacksam. För allt det lilla, och allt det stora världen erbjuder.
Det sägs att motgångar kommer i cykler av tre, tror jag är inne på min tredje cykel av vardera tre motgångar nu på kort tid. Alltid tre steg fram och två steg bak. Men det där steget som blir kvar, i rätt riktning, ja det är ju där jag ska lägga tyngden, energin och glädjas med. Stegen bakåt - ja de blir steg framåt så småningom.
Allt eftersom kroppen och hjärtat sakteliga läker så börjar hormonerna åter igen göra sig påminda, mitt barn... Du den där lilla människa som får mig att känna mig som jag gör. Längtar inte längre efter vårt barn, jag längtar efter mitt barn. Och idag saknar jag känslan av att hoppas enormt, inget plus att vänta, heller ingen efterföljande besvikelse.
Det är inte allt för många år sen jag inte va helt övertygad om att jag alls ville ha barn, en längtan och förhoppning om att träffa någon som jag ville ha barn med va större. Och de gjorde jag. En tanke vart en förhoppning som vart en framtidsplan som i sin tur vart en nära stående verklighet. Men sen drogs mattan bort, min man och han jag ville dela allt med försvann, men inte min längtan efter att få bli mamma en dag.
Står i valet och kvalet mellan att återgå till att äta ppiller igen, eller om jag helt enkelt ska låta bli. Att börja igen är helt enkelt för att få lite ordning på hormonstormarna och kontroll över blödningsdagar. Inte som skydd, de finns de annat för när det är aktuellt. Samtidigt känns de lite onödigt, va länge sen nu jag slutade, jag vill och ska en dag bli gravid så varför stoppa i sig hormoner för att sen en dag återigen sluta mes dom och hoppas på att äl kommer igång som sig bör. Varför inte låta kroppen ta hand om sig själv så som den kan och är avsedd för att göra? Fåfänga och självkontroll, ja, det är väl bitar värda att jobba på iallafall, eller?