Igår fyllde han år. Självklart höll jag koll på vilka offentliga hälsningar som skrevs på hans sida. Men ändå så brydde jag mig inte.
Har unnat mig en helg med fokus på mig själv, fått hjälp att ta tag i vissa saker och hjälp att slappna av och njuta. Och jag välkomnar denna mörka söndagskväll med ett leende, en varm filt och kravlöshet.
Vågar man använda ordet lycklig? Idag insåg jag att veckorna rullar på väldigt fort nu och det alltså gör att snart är den där ångestladdade tiden här för att lyfta mig in i nästa fas. Att jag hade någon här som lyssnade och råkade finnas precis just när de tankarna kom gjorde underverk. Jag pratade om det, om mina rädslor, för hur ångestladdat jag ser på hur mina känslor och reaktioner kommer arta sig, eller urarta kanske är de rätta ordvalet.
Är så rädd, på samma intensiva sätt så trygg. Hur kan man känna två så skilda känslor för samma stundande händelser? Vill möta de rakryggad, stark och så snygg som jag bara i fantasin kan bli, men misstänker att det blir söndergråten, arg, extremt sliten och halvt om halvt utslagen.
Ändå med ett visst mått av hjärtklappning så skriver jag det här leende.
Nu börjar vi snacka multipla personligheter på riktigt!