Den senaste veckan har varit fantastisk. Visst, mina mått på en fantastisk vecka har fått helt andra referensramar än för ett halvår sen, men om man väljer att bara gå tillbaka två månader så kan veckan bara sammanfattas som fantastisk.
Så varför ikväll, lugn, harmonisk, tillfreds och med en frihetskänsla väljer jag att ännu en gång börja älta? Hade besök på förmiddagen, åkte och tittade på min systerdotters fotbollsmatch på eftermiddagen, sen tankade jag bilen fullt och bara körde. Landsväg och musik, så härligt. Valde låtar allteftersom tankarna bytte kategori och inriktning. Några timmar av vackra höstfärger, hög volym och själv bakom ratten i min bil.
Väl hemma har jag fyllt vardagsrummet med ljus, lagt en filt över benen och nånstans där gjort valet att gå igenom allt igen. Ännu en gång. Funderar, skriver, tänker, försöker lägga det där pusslet som aldrig kommer bli klart. Jag kan inte säga att jag mår så himla dåligt egentligen. Men det smärtar i bröstet och tårarna rinner. Men på ett konstigt befriande sätt. Nånting har definitivt förändrats. Hos mig, i min sorg, i acceptans eller i timmarna som har gått sen dess. Tror jag tagit det där klivet till nästa fas. Jag bearbetar, i den takt jag kan, behöver älta, behöver få dela med mig. Talar med allt och alla! Ja, självklart på olika nivåer, djup och med olika detaljrikedom, men jag vill verkligen berätta. Jag vill inte ha svaren, eller råden, bara prata.
Så varför tar man inte en lugn skön kväll som denna och bara njuter av den? Varför väljer man att må sämre? Varför inte tillåta sig själv en liten stund av äkta andrum?
Jag ser fram emot resten av mitt liv, men just nu önskar verkligen att de kan börja helst direkt just nu.