...en fråga, eller snarare en kommentar jag fick från min far i somras. Något som snurrar och upprepas gång på gång i mitt huvud. Vi satt lättsamt och pratade en kväll då pappa ställde just den frågan. När jag undrade vad han menade sa han att -Ja, de va en bil där, en Thaillandsresa där, sen ett hus .... vad händer nästa gång han kommer hem? Mitt inre skrek, DET BLIR ETT PLUS PÅ STICKAN, ETT TILL BARNBARN TILL DIG!!! Jag svarade dock med ett skratt och sa något i stil med att ja de vet man aldrig.
Vad hände nästa gång han kom hem? Jo, han lämnade mig, oss och vårt liv.
Hur kommer det sig att en mening kan bränna sig fast så enormt? Och varför minns jag den ens? Va de lyckoruset jag fick när jag visste att detta barn va både önskat och efterlängtat?
Mamma och pappa, de som aldrig behövt oroa sig för sin lilla tjej. Klart de varit oroliga, de är föräldrar!! Men de, liksom jag har alltid vetat att jag fixar det mesta. Dom har nog oroat sig på ett annat plan. Men aldrig att jag inte ska klara mig. Säkerligen för oönskade graviditeter eller dumma fyllesaker, men aldrig något uttalat.
Började roa mig i 20-års åldern med att berätta den ena knasiga historien efter den andra från mitt liv för mina föräldrar. Lite grann för att visa att, nä, de va inte så farligt och jag blev ju inte helt galet placerad i samhället ändå. Men också lite för att berätta att deras magkänsla aldrig varit fel. Jag löser faktiskt de mesta själv. De nitar jag gått på har jag faktiskt hanterat, med att nita tillbaka eller "vänt andra kinden till". Klart fasen jag varit knäckt och upplevde saker i mina yngre år som jag inte skulle önskat mina egna barn, men vet ni, det finns inget de skulle kunna sagt eller gjort som hade kunnat förhindra saker som varit i mitt liv. Precis som de uppfostrat mig, vill jag en dag uppfostra mina barn. Vill inbilla mig att de visste mer än de gav sken av, men att de visste att jag va trygg nog att höra av mig hem om jag behövde.
Jag älskar min mamma och pappa. Allt de gjort för mig som barn, allt de dom tillät mig att göra i tonåren och allt de sett mig göra i vuxen ålder har gjort mig till den jag är idag. Och jag tycker faktiskt om mig själv!
Självklart drog jag mängder av vita lögner i mina tonår, absolut så har jag gett sken av att vara mycket mer stabil än jag varit många gånger. Men jag har ju då fått lösa alla möjliga bekymmer och konstigheter på mitt sätt, sånt gör att jag tror lite mer på mig själv idag.
Jag har aldrig behövt göra något traditionellt uppror mot mina föräldrar, när jag va gammal nog så drog jag tydliga skarpa gränser för vad jag ville ha, och de respekterades. Klart de hade velat vara närmre, men jag behövde den distansen då och de accepterade den. Är så tacksam för de. Och i sommar har vi fått kvittot ... när jag behöver så säger jag till, och jag är så säker på mina föräldrar att jag vet att de finns där då jag ber och behöver, vilket dom har gjort, och ännu gör. En relation som är ovärderlig i så många avseenden. De står mig så nära, men de är väl medvetna om att jag är en stabil människa med ansvarskänsla och ett gott nätverk omkring mig, jag gör fel, jag gör bort mig, men ... det är ändå bara mänskligt. Tacksam för att de inte ser mig som "lilla flickan", glad för att jag upplever att dom ser mig som den kvinna jag blivit, och en person de kan vara stolta över att ha satt till världen.
Är övertygad om att lika stolt som jag är över deras sätt att uppfostra mig och att ha de till mina föräldrar, så är de lika stolta över att kalla mig för sin dotter och sig som föräldrar till mig.
Vad vore jag utan mor och far? Alla galna upptåg genom åren utan vetskapen att skyddsnätet finns.

Sensommaren och hösten har prövat mitt nät. Och jag är så sjukt stolt att idag kunna säga att inte någon varit en besvikelse i min krets. Alla har levererat högt över förväntan. Alla har gjort allt jag vill tro att jag skulle göra för var och en av dom om det skulle behövas.
Jag har troligen världens bästa vänner, de är inte många, men jag skulle ta mig över halva jordgloben för var och en som finns i mitt hjärta, och jag har en underbar familj och släkt! Skulle inte byta med någon eller för något.

En tacksamhetens kväll,
framförallt till mamma och pappa. Hoppas ni är så trygga och stolta över mig som ni kan vara, för ni har skapat mig, och jag gillar mig!