Allt rämnar igen. Finns ingenstans att fly.
Desto mer jag öppnar mig desto tydligare står det klart att jag nog aldrig mått dåligt förr. Absolut, mitt värsta är fortfarande mitt värsta. Men nånstans inser jag hur ofantligt skonad jag varit, varför har jag då blivit så skeptisk som jag blivit, vad har orsakat min misstro?
Jag har haft flera dagars ledighet, velat bryta ihop och verkligen gråta ut, men inte klarat av det. Har tagit tag i allt och inget för att slippa känna.
Min bästa vän har det tungt, och jag vill vara den som plockar upp henne, ser de där roliga eller smått komiska i situation eller händelser, men jag har inget att erbjuda.
Min vän som kommit att stå mig nära är just nu i riktigt dåligt skick och jag får inte vara med för att hålla hans hand eller bara va där. Önskar jag kunde ta bort allt ont.
Igår tappade jag någon som betytt en hel del. Vi har varit vänner, men sen jag vart ensam envisas han med att skicka meddelanden jag inte vill ha, och jag ignorerar dom. Igår skrev han att jag gjorde fel i att ignorera hans meddelanden, då kände jag att det va dags att sätta ner foten. Skrev att jag inte vill ha den typen av meddelanden, jag vill ha hans vänskap, att jag sagt nej tidigare och de fortfarande gäller. Ja det satte ju snöbollen i rullning och det som träffade mig va mer likt en lavin än en snöboll. Så elaka ord, om hur illa alla tycker om mig, hur dryg jag är som försöker glida på att jag mått dåligt.
Ja men tack och hej då rå....
Ångesten kryper sig på.
Vill göra så alla mina nära och de jag bryr mig om mår bättre. Jag mår bra av att veta att de jag håller av har det bra. Så när min värld är skör, mina nära är sköra, vart finner man styrkan?
Vill att tiden ska gå, fort. Jag vill städa upp mitt kaos, läka ut och sen kunna vara leendet för de andra. Saknar mig själv. Men som jag tidigare skrivit så är det med ett visst mått av tacksamhet jag känner smärtan, för det har lärt mig så mycket, och jag överlevde faktiskt, jag har så många sår och känner mig så trasig, men jag har överlevt och jag ska läka.
"Ingen får missfall på Facebook"
En rubrik på en blogg jag läste för många år sen. Den ploppar upp med jämna mellanrum i mina tankar. Och idag är de mer sant än nånsin. Jag skrev ett inlägg, ett positivt sådant, varför vet jag inte riktigt, men så blev de, för att dölja, trots att ingen frågat, hur dåligt jag mår. Varför gör man så? Vem försöker man visa eller bevisa något för? Tell it like it is, or say nothing at all. Men lite kändes de som lite plåster, att plocka ut det bra från det som jag själv egentligen bara ser som nattsvart. Plocka ur de positiva och sätt de i rampljuset, varför belysa de som är tungt och svårt. Jag vill ju må bra.
För mig själv, och för alla jag bryr mig om -
Jag vill vara Superwomen.