Igår va jag ledig. Insåg när jag gick och la mig att jag inte sagt ett enda ord högt på hela dagen. Jag har alltså inte pratat alls.
I början av veckan gjorde jag något som snabbt fick mig tillbakaslängd till sämre mående, han som är så fin mot mig har skrivit och ringt. I onsdags skulle han komma, rätt sent, och han dök aldrig upp. Tidigt på torsdag morgon har han skrivit ett förlåt och berättat att han somnat. Jag som redan har blivit skadad i mitt tänk kring att våga "lita på" tvivlar allt mer. Sen dess har de varit tyst. Jag skrev till honom igår, inget svar. Jag ringde idag, nån timma senare skrev jag, nu till kvällen ringde jag igen. Inget svar.
Så, påväg hem efter en trevlig heldag och kväll är det enda jag känner är tomhet. I dagar har jag behövt den där axeln att luta mig mot, utan att kunna be om den. Behöver kramen, lyssnandet och orden som ger mig hopp om framtid och som sätter ett leende på mina läppar. Något som han gett mig.
Men nope, och jag inser att jag inte på något vis är upplagd för att tjata eller gnälla. Men jag oroar mig för honom och jag erkänner att jag saknar honom.
Övergivenhet - Enda känslan jag känner bortom tomhet och ensamhet.