Så verkligheten kryper sig på. Inser att den är oundviklig. Jag tar steg efter steg framåt och emotionellt går jag bakåt.
Ännu en milstolpe att sätta en checkmarkering på nåddes igår. Upprivande och sårande. För varje check har jag kommit en bit, och jag har faktiskt lärt mig återigen att bita ihop, kamouflera det som gör ont och visa upp en sida lättare att hantera. Och det är skönt. Är lite mer min sorg nu. Alla andra har dragit sina strån till min stack, och nu är jag stark nog att våga börja tangera på sorgen. Och sörja, de vill jag göra ensam. Avskyr när jag måste rättfärdiga mina tårar. Ja! Jag vet mycket väl vad som är rätt och fel, men det gör ändå ont. Och eftersom tröst som oftast består av att just förklara hur "rätt" ser ut så känns det bättre att en kväll som denna, lägga mig på golvet med benen upp på soffan, låta musiken omfamna och envist försöka svälja bort illamåendet. Jag saknar inte sällskap ikväll, saknar inte ömkande meddelanden. Utåt är jag kraftigt på väg upp nu, vilket jag i viss mån också är, men jag kliver in i en ny fas nu.
Snart ska vi ses igen. Han och jag. Snart kommer jag höra Hans röst igen. Och jag har i ärlighetens namn inte en aning om hur jag kommer kunna hantera det. Vet vad jag vill, men tvivlar på att jag klarar av det.
Ältar återigen hur fan det kunde bli såhär, ältar frågan om hur kan kunde göra såhär, ältar alla varför tänkbara, och mitt nyaste i raddan - Vad gjorde jag för fel...? Vet att tanken är osund, men samtidigt ganska oundviklig i processen. Vi va i vår prime, "härifrån och framåt - du och jag". Inga förhastade beslut, inga stora händelser som inte både pratades igenom och tänktes igenom noga. De va tungt, vårt förhållande va långt ifrån en dans på rosor, det som gjorde oss till oss va övertygelsen om att vi ville vara tillsammans. På något sätt, och förhoppningsvis på ett bättre sätt än vi startat upp vårt gemensamma liv. Vi beslöt oss för att bilda familj, vi köpte ett hus tillsammans, vi va förlovade, vi stöttade varandra i allt, i motgångar den ene hade som den andre inte riktigt kunde relatera till, i medgångar, i livet.
Vad hände sen? Va fan hände sen? Däremellan det och det som vart?
Jag då? Trodde jag va mer värd för honom. Trodde jag va värd mer punkt.
Har varit så skönt med vilan de senaste veckorna. Men nu kommer den ikapp, den vidriga äckliga verkligheten. Allt de oundvikliga.
Några veckor till .... bara fortsätt att andas. Återgå till att trycka bort allt som känns jobbigt eller för nära. Nu är det fokus, fokus på resten av mitt liv. 2015 är ett helt oskrivet blad, rent och redo att ta emot mig. Måste se bortom den här sista tiden, den ska genomlidas, och där borta på andra sidan skymtar ljuset i tunneln, så hur skrämmande den där tunneln än må vara så är de bara att dra på gummistövlarna och vada genom skiten på botten och runt om i hela tunneln.
Jag är stark, och så pass knäckt, de kommer jag aldrig mer låta honom få mig att bli.