Livet är så förbannat grymt, konstigt och fyllt av oväntade händelser och överraskningar.

Idag va en av mina många nedräkningar till ända, jag har pratat med Honom. 60 dagar sen senaste kontakt och jag klappar mig själv på axeln för mycket bra uppförande.

Vad känner man när man hör en röst så välbekant för första gången på flera månader? Ilska? Sorg? Förtvivlan? Saknad? Nej, jag vet inte, likgiltighet tror jag. Det gjorde ont, det kan jag inte förneka, men jag höll precis den distans jag bestämt mig för att satsa på. Småpratade inte, frågade inte ens vilket land han befinner sig i, han fick inte min ilska, och han fick heller inte mina tårar. Nu avvaktar jag igen.

Igår åkte min morfar ännu en gång ambulanstransport till sjukhuset. Vet inte varför, men jag kände starkt att nu va det dags att åka dit och leta upp vart han hamnat och få prata med någon som kunde förklara för mig vad som hänt och vad som sker. Trots att de va ett tag kvar till middagstid kände jag ändå att de va nog lika bra att få i sig lite middag innan jag åkte, sagt och gjort. Sen va jag redo att åka, men av någon konstig anledning packade jag ner ett övernattningskit, sneglade fundersamt ner på väskan när jag gick till bilen och undrade hur tusan jag tänkt, ryckte på axlarna och gick vidare. Hittade på min morfar. Han hade så fruktansvärt ont, han va förvirrad, flackade med blicken och plockade på allt. Fick det sedan bekräftat att han fått morfin vid två tillfällen. Pratade med sköterskan och hon skulle se till att han skulle få ett alternativt preparat, då han defintivt inte va sig själv, och förvirrad är han då inte.

Imorse ringde telefonen, morfar har somnat in inatt.

Vi fick en fin stund tillsammans med honom på avdelningen, mormor, mamma, syster, jag och pappa. Vi kramade om hans kalla hand, klappade hans insjunkna kind, vi sa våra farväl.

Ikväll vet jag att morfar och jag sa hejdå igår, tacksam för de sista orden. Tacksam för många av hans ord, även om förrvirrat men ändå så glasklart.

Vila i frid morfar, och tack!

Många samtal har vi haft på tu man hand du och jag, och så fina ord du sagt till mig de senaste månaderna. Ord som vi inte till vardags använder oss alltför mycket utav.

-Du är stark, jag vet att du klarar det här. Du har alltid varit ett viljestarkt och rakryggat barn, och du har växt upp till en riktigt stark kvinna och du klarar av allt.

Tack morfar för de orden.