Ja, 40 dagar sen vi senast hade kontakt. Sen dess är det tyst.
Hur jag mår och känner när jag tänker på det vet jag inte riktigt. Tomhet? Fast också tomhet efter en sorg jag inte längre känner. En person som tagit en så enormt stor plats i mitt liv, troligen den största bara försvinner. Oerhört konstigt. Ena dagen är han min andra hälft, inga tvivel, i nästa är han en främling med is i blicken och idag finns han nästan inte alls i mitt liv. Förhoppningsvis så kommer jag inom kort kunna säga att han heller aldrig mer ska ha någon inverkan på mitt liv. Han kommer vara död för mig, jo, hur hårt och obscent de än kan tyckas så är det de jag vill, för den mannen jag älskade, han älskade också mig enormt och de tvivlar jag inte på, och den mannen, och min kära vän som han va, han är just död. När sista punkten är satt då ska jag sörja i lugn och ro om jag fortfarande behöver, utan oroskänslan, utan ångesten och paniken över nästa kontakt, möte eller oöverkomliga murar som kommit att byggts upp mellan oss två som en gång va ett. Då ... då ska jag resa mig ur limbon. Och idag är jag tacksam för de nya och gamla bekantskaper som har kommit in i mitt liv. Lever mer ärligt än nånsin förrut, orkar inget drama eller några intriger så är så överdrivet ärlig i alla de situationer jag hamnar i. Orkar inte tjafset, orkar i ärlighetens namn inte bry mig om eventuella reaktioner eller åsikter, så jag lägger fram de som de är, inga omskrivningar, inga krusiduller, den de inte passar får helt enkelt välja att gå med sitt någon annanstans. Kanske är jag för ego, men ja, det är faktiskt enklast för mig just nu.