En händelserik natt som inte lugnade mig.
Hittade en hög med brev jag skrev i somras. Nej, jag har aldrig varit suicidal, något breven förklarande noga. Men det va farväl brev - det va brev jag skrev när jag mådde som allra sämst i somras. Då jag inte sovit mer än två - tre timmar i sträck på veckor, och gått från att spy upp min mat till att helt enkelt sluta äta.
Jag skrev farvälbrev till de jag älskar mest. Ifall jag skulle somna bakom ratten och köra av vägen eller över i fel körriktning. Jag trodde på riktigt att min kropp skulle ge upp. Så rädd va jag alltså då.
Slutsats? Jag måste må bättre nu. Men återigen en påminnelse till mig själv, att så dåligt ska jag aldrig igen må. Inte jag eller någon annan ska få ta mig tillbaka till den avgrunden. Tänk att må så dåligt att du skriver brev till dina nära för det känns som om att kroppen ger upp. Sjukt. Utan det nät jag har hade jag antingen varit intagen eller död. Tacksamheten växer sig till ett brännande under ögonlocken, tårar som är blandade av skräck och tacksamhet. Jag kände då som att jag kunde vara död, jag vet idag att det va mitt nätverk som höll mig vid liv.

"Det är tomt när ingen vet" - Sara Löfgren

Har svårt att andas. Blicken fäster inte. Musiken har inte den effekt jag vill, bläddrar mellan spellistor och låtar.
Mitt liv i limbo har sänkt ribban igen och jag kröker åter ryggen för att komma under utan att ramla. Jag står utan valmöjligheter och deadlines. Allt jag kan göra är att avvakta. Inget i mitt liv just nu ligger i mina händer.
Det går utför, eller står de still?
Andra dagen utan att maten får stanna igen. Är det min kropp som under de senaste månaderna lärt sig att det är så kroppen och jag ska hantera oro och ångest, eller är det fortfarande min närmsta ribba? Kan inte äta, det sväller i munnen, med viljestyrka sväljer jag, med reflex kräks jag. Är äcklad. Ja, jag är äcklad av maten och jag är äcklad av mitt liv. Mitt liv som tar tvära svängar stup i ett. Mindre bekymmer som växer till panikartad problemlösning. Några väldigt panikartade utan en bra och hållbar lösning.
Så jag, så sårbar, så ensam.
Orkar inte längre vara offer, saknar mig själv. Så mycket jag hänger upp på en så liten krok, den lossnar givetvis och jag står och tittar på högen som just hängt uppe.
Saknar min distans och realism. Ser svart och vitt. Försöker plocka bort det svarta men inser att kroken är mörkgrå.
Inte bra, men åh så bra ändå, men i samma stund så fläckad. En en gång ljusgrå grund blev till grå som är befläckad med svarta fläckar. Klart det inte är där jag ska hänga av mig. Men nog vore det skönt att bara få luta sig en stund och vila.
Saknar så mycket just nu. Men mest av allt längtar jag efter frid i sinnet. Vill sippa mitt vin, skråla till musiken med texter som lyfter mig, ta några danssteg i mitt vardagsrum. Vill krypa ner i min renbäddade säng med ett sinne som tackar för en bra dag och fin kväll. Vill vara tillfreds. Känns som en helt annan planet om inte en annan galax just nu. Allt är här, just nu, och på en gång. Och jag är inte stark nog att hålla alla trådar isär för att inte trassla sig, det är en knut ... och jag börjar tappa tron på att jag ska kunna lösa upp och reda ut knuten. Men vad har jag för alternativ? En tråd i taget? Javisst, självklart! Men vilken tråd, och den som är länkad och krokad i alla andra, vad är min backup för när de andra lossas och mitt fokus är någon annanstans?
Saknar ett tidigare liv, något jag haft och aldrig värdesatte högt nog.