Hittade en hög med cd-skivor utan märkning och tog mig en titt.
Pang, där va de, han och jag, en sommar tillsammans. Bilsemester genom Sverige och diverse olika sällskap vi mötte upp. Picknick på promenadavstånd hemifrån som sträckte sig från lunch tills dess att solen gick ner.
De va som att bli huggen i hjärtat. Så glada ögon, så talande kroppsspråk. Så mycket kärlek.
Med så lite tid kvar tills vi kommer träffas igen blir känslan För mycket igen. Klumpen i halsen som varit borta så länge gjorde sig påmind. Middagen kom upp och all energi i kroppen följde med den, det va såhär det kändes. Det va såhär jag mådde under så lång tid, ska de verkligen börja om igen? Har jag verkligen inte läkt mer än så?
Senare på kvällen fick jag ett samtal som efterföljde ett gäng sms av någon som tycker om mig, som bryr sig och som orkar lyssna fast allt är så fel. Han har en förmåga att höra av sig i de mest perfekta lägena, och han ger så mycket energi till mig, försöker inte med några kloka visdomsord, ifrågasätter inte mina tankar, känslor eller rädslor, bara lyssnar utan att vara helt tyst. Så jag somnade lugn och trygg ändå.
Vaknade med en enorm känsla av att något va fel, gick igenom gårdagens händelser, och mindes triggern, klumpen växte och ögonen tårades. Men, ångesten är inte grundad i samma händelser som för förrut, ångesten är den fullkomliga skräcken att må sådär igen. Försökte mig försiktigt mina vanliga knep, några peppande tankar, några bra egenskaper hos mig själv som gör mig så bra, funkade inte och kinderna blöttes ner av tårar, positiva saker som väntar i den närmsta framtiden och lite längre fram, oj, fungerade inte alls, floder från mina ögon som blöter ner kudden, inser ... det kanske inte är bättre än såhär, jag är kanske inte bättre eller starkare än att jag är förstörd, gilla läget och bit ihop för fan. Det gjorde jag, pallrade mig upp och gjorde mig redo för jobbet. Klumpen, huvudvärken och de rödsprängda ögonen följde med mig. Brände mig givetvis på första munnen kaffe i bilen. Men så hände det ändå något. En låt jag hört så många gånger framhävde en mening tusen gånger starkare än jag hört förrut, jag laddade upp och gav mig den där hårda obarmhärtiga örfilen, du ÄR bättre än såhär, och banne mig, du ÄR värd så mycket mer och det vore ett slöseri med liv att fastna i det här måendet, tänk vad världen skulle gå miste om. Det funkade! Nånstans släppte jag ut luften, öppnade ögonen ordentligt och log för mig själv. I exakt samma sekund pep det till i telefonen, så fina ord, endast avsedda för mig. Mitt leende breddades.
Jag går fortfarande i brynet av den äckliga sörjan, jag doppar mina tår, ibland hela fötterna och kvällar som igår vadar jag utåt, men jag ska inte drunkna där, jag ska skölja bort leran och smutsen.