Livet är så förbannat grymt, konstigt och fyllt av oväntade händelser och överraskningar.

Idag va en av mina många nedräkningar till ända, jag har pratat med Honom. 60 dagar sen senaste kontakt och jag klappar mig själv på axeln för mycket bra uppförande.

Vad känner man när man hör en röst så välbekant för första gången på flera månader? Ilska? Sorg? Förtvivlan? Saknad? Nej, jag vet inte, likgiltighet tror jag. Det gjorde ont, det kan jag inte förneka, men jag höll precis den distans jag bestämt mig för att satsa på. Småpratade inte, frågade inte ens vilket land han befinner sig i, han fick inte min ilska, och han fick heller inte mina tårar. Nu avvaktar jag igen.

Igår åkte min morfar ännu en gång ambulanstransport till sjukhuset. Vet inte varför, men jag kände starkt att nu va det dags att åka dit och leta upp vart han hamnat och få prata med någon som kunde förklara för mig vad som hänt och vad som sker. Trots att de va ett tag kvar till middagstid kände jag ändå att de va nog lika bra att få i sig lite middag innan jag åkte, sagt och gjort. Sen va jag redo att åka, men av någon konstig anledning packade jag ner ett övernattningskit, sneglade fundersamt ner på väskan när jag gick till bilen och undrade hur tusan jag tänkt, ryckte på axlarna och gick vidare. Hittade på min morfar. Han hade så fruktansvärt ont, han va förvirrad, flackade med blicken och plockade på allt. Fick det sedan bekräftat att han fått morfin vid två tillfällen. Pratade med sköterskan och hon skulle se till att han skulle få ett alternativt preparat, då han defintivt inte va sig själv, och förvirrad är han då inte.

Imorse ringde telefonen, morfar har somnat in inatt.

Vi fick en fin stund tillsammans med honom på avdelningen, mormor, mamma, syster, jag och pappa. Vi kramade om hans kalla hand, klappade hans insjunkna kind, vi sa våra farväl.

Ikväll vet jag att morfar och jag sa hejdå igår, tacksam för de sista orden. Tacksam för många av hans ord, även om förrvirrat men ändå så glasklart.

Vila i frid morfar, och tack!

Många samtal har vi haft på tu man hand du och jag, och så fina ord du sagt till mig de senaste månaderna. Ord som vi inte till vardags använder oss alltför mycket utav.

-Du är stark, jag vet att du klarar det här. Du har alltid varit ett viljestarkt och rakryggat barn, och du har växt upp till en riktigt stark kvinna och du klarar av allt.

Tack morfar för de orden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...