Det här måste va de bästa dagarna, eller veckorna på året i Sverige. Första morgonen med jackan i handen, lunch utomhus, knoppar och grönska. Jag fullkomligt älskar de första riktiga vårdagarna. Gräset har klippts för första gången för säsongen. Möblerna är på plats och grillen är använd mer än en gång.

Och så att vara kär! Med allt vad de innebär, gå på moln, prata om det och ge relationen ett namn, vad är vi? Vi är tillsammans. Vill inte ha någon annan, ingen av oss vill de. Ingen utav oss har nöjt oss, utan valt. Valt varandra! Sen allt de andra, inte fullt lika charmiga. Varför har han inte hört av sig? Varför svarar han inte på ett meddelande han läst? Skulle vi inte ses idag? Och jag som kämpar så hårt för att inte vara för "på", jag avvaktar, försöker ge honom utrymmet. Jag är trygg i honom. Men jag vill mer, nu!! Varför ligger jag inte och solar på den tomten han mekar med sina bilar för? Varför envisas vi med att ses till vi kan ha total uppmärksamhet till varandra? Jag vill ha vardagen, jag vill ha det enkla och naturliga. Jag vill ha det som kommer sen, längre fram, och jag kämpar mig trött för att inte tvinga mig fram dit. Det kommer, jag vet det.
Ikväll är de dock inte helt okej. Ikväll intar jag rollen som bara väntar på respons eller en inbjudan. Vi pratade tidigare idag. Han va superförbannad på nån bult eller verktyg som han inte hittade på efter timmar av letande. Jag skrattade lite åt det. Hör av dig sen när aggressionerna lagt sig så har jag en nygjord rabarberpaj att äta.
Än verkar han inte blivit gladare. Och jag vill inte fråga igen, men jag har heller ingen lust att bara va hemma ensam ikväll. Älskade karl, så mycket lättare en del saker kommer bli när vi väl lärt oss läsa av varandra.

Carina - tack för din kommentar! Så ledsen när jag på något underligt vis kom åt, ta bort kommentaren istället för att godkänn kommentaren.