Då va de gjort, men ändå inte helt ur världen. Va med ett sting av sorg och obehag jag med bar överkropp la mig på britsen i undersökningsrummet. Ultraljudsbilden på datorskärmen. Den kalla krämen som inte ville titta på ett växande liv inom mig, utan som istället vandrade mellan mina bröst. "Starka tydliga hjärtljud" skrattade jag tyst för mig själv. Den surrande maskinen och den högst koncentrerade kvinnan på klin fys samt de dunkla ljuset gjorde mig trött. Fantiserade, blundade. Drömde om samma maskin som sökte runt långt ner på magen. Om förväntan och säkert om oron.
Efter ungefär 45 min va jag klar. Frågade, trots att jag visste svaret, såg det bra ut? Hon fick inte svara, svaren skulle gå till remitterande läkare. Men hon trodde han skulle ringa redan dagen därpå.
Va? Varför skulle de plötsligt gå så fort? Tydligt tecken på att det inte är helt okej. Kunde jag ana ett medlidande leende när hon svarade? Säkert inbillning. Skakade av mig så gott jag kunde och åkte hem för att snabbt somna på soffan under filten.
Nervöst loggade jag gång på gång in i Mina vårdkontakter för att själv så snart som möjligt få läsa utlåtandet. Ingenting kom upp på skärmen. Men först sent på kvällen fanns det där. Det mesta okej, men en ökad hastighet över aortaklaffen. Jaha, vad betyder då det. Inte kan jag vänta till nästkommande dag för att få saker och ting förklarade för mig. Hej Google! Lite som väntat är det inget som åtgärdas. Flödeshastigheten låg strax under nivån för åtgärd. Sen har ju inte jag en aning om hur stora dessa marginaler är. Vet heller inte om det är något som kan försämras eller förändras med åldern. Men fick en förklaring till att jag väldigt lätt får ont i huvudet, att jag kan sitta rätt upp och ner för att plötsligt börja svettas. För att inte tala om hur svettig jag blir vid träning. Alltid trott att de hänger ihop med övervikt och dålig kondition. Säkert en kombo. Men inte av att sitta stilla!
Så dagen efter kom. Inget samtal från min läkare. Ytterligare en dag gick men ingenting. Gårdagen kom och gick med samma tystnad, desamma gäller för idag. Så ... antar att det är helt okej. Ingen prio för en läkare att ringa upp omgående. På gott och ont, hon som utförde ultraljudet uttryckte sig klumpigt när hon trodde läkaren skulle höra av sig redan dagen efter.
Oroar mig inte. Men har ändå, i samband med det här, och givetvis för mina framtida planer beslutat mig för att ta tag i rökningen. Är motiverad nu. Behöver den sista lilla sparken över kanten. Men de är nära nu. Viljan finns.