Med full kraft, utan barmhärtighet eller känsla för vad som orsakas slog den till ikväll. Ångesten, panikångesten. Tårarna rinner, tankarna skenar, huvudet håller på att sprängas, illamåendet, känslan av att inte riktigt få luft när jag andas.
Fan. Håll om mig nu, håll ihop mig, hårt, låt mig inte falla isär.
Söker efter triggers. Vad utlöste det här? Jag vet inte. Visst, blivit lite besviken ikväll, men långt ifrån till den här graden.
I precis samma minut som jag la upp mitt inlägg igår hörde min fina man av sig. Retades lite med hans sämre humör och dåliga dag. Kramades, höll om. Fika vid köksbordet talandes om de senaste dagarna. Frukostkaffet i solgasset på altanen. Sex, som gonatt och som gomorron. Skrattat till tårar, hoppat högt av nån plötslig scen i en film. Musik. Kuriosa.
Ikväll skulle vi gått ut, en spelning i stan. När han kom hem från sin fotbollsmatch mådde han inte bra och ville bädda ner sig i soffan, jag erbjöd min, men han ville åtminstone vila hemma först. Helt okej, och jag skulle nog känt desamma.
Så, trots att denna kväll inte vart som jag önskat så känns de långt till detta ångestpåslag jag sitter med nu.
Har druckit vin och kan alltså inte vända mig till mina vid behovs tabletter. En vanlig kväll hade jag tagit en direkt.
Satt bara häromdan och funderade över att börja sätta ut medicinen, erfarenheten säger mig att så fort någon mår bättre så ska medicin bort, istället för att inse att de är medicinen som får en att må bra, så resonerade fram med mig själv att tidigast till hösten kan de va aktuellt. Sen det här? Fy fan va man glömmer. Säger att man kommer ihåg, säger att man vet hur ont de gör, fysisk smärta, hur tufft det är, men nej, det är först när de slår till med sin fulla kraft man minns.
Spelar musik på hög volym, försöker hitta känslan, de där som sätter ord på det. Spelar tungt och mörkt, spelar glättigt och ljust, spelar textrikt och instrumentalt. Måste ur, måste upp, kan inte fastna här. Det skrämmer.