Känslan i veckan som gått är att han drivit bort. Mina tankar har fokuserat kring att de uttalade orden om att de nu är vi på riktigt kanske skrämde honom. Kontakt men ändå inte. Distanserat. Jag är fortsatt inte helt i form, och nog hjälper de med måendet att spä på analyser av varje ord. Rädslan och längtan.
Men så kom helgen. Och som en våg rullar han in, sköljer bort alla mina farhågor och tankar. Han smeker bort den konstiga känslan, och kysser bort oron. Mitt hav, så mycket outforskat, så mycket kvar att upptäcka, så mycket som jag aldrig kommer att se. Han är mitt hav, han är vågen. Omfamnande, uppslukande och lugnande.
Jag älskar denna man. Till veckan är det dags för resa igen, inte för mig den här gången, för honom. Men ikväll känns allt bra. Allt vi kommer ha. Ikväll är jag övertygad igen. Det är vi, tillsammans, ömsesidigt.
Är övertygad om att det är mina egna hjärnspöken som ställer till de dagar vi inte är tillsammans. Det är inte han eller hans ord. Det är jag.
Har fortfarande inte hittat tillfället att berätta om medicineringen. Vet inte hur de tillfället skulle se ut. Troligen bör och kommer jag behöva skapa det själv. Men det är svårt.
Imorgon väntar ultraljudet på hjärtat. Är nervös och orolig. Men ska efter tre månaders väntan bli skönt att få det gjort och avklarat.