Pratade med vårdcentralen idag angående allergi kontra depressions medicin. Inga substanser som krockar i kroppen på mig.
Så vad är det som plötsligt händer?
Dagen på jobbet har varit bra, men väl påväg hem slog tröttheten till som ett hårt slag i huvudet. Med bilen fylld med blommor och jord lastade jag snabbt ur och slängde mig i den utbäddade bäddsoffan i det mörka svala rummet och grät. Tårar och trötthet. Klump i halsen. Behov av att kräkas. Somnade inte. Bara låg. Skrev några rader med min bästa vän. Undvek mannen. Vi har inte pratat om det här än. Har inte känts aktuellt. Nu känns de oerhört viktigt.
Tog tillslut tag i disken i köket, åt lite middag för att inte utmana för mycket, hellre lite än inget alls, eller för mycket som istället vänder.
En lång dusch.
Och ja, tårarna har slutat rinna. Försöker se fram emot imorrn kväll då hjärtat och jag ska iväg tillsammans efter jobbet. Men just nu. Dra ner alla gardiner och kliv aldrig upp igen.
Imorgon är en ny dag.
Om en vecka är det dags för ultraljudet. Och kanske kanske är det ett orosmoln som hänger över och maler fram den här dippen. En undersökning av hjärtat som jag fram till nu ryckt på axlarna inför, de är säkert ingen fara, som plötsligt skrämmer mig. En gnagande "tänk om". Huvudvärken som spränger får mig att oroa mig lite extra.