Ja, 40 dagar sen vi senast hade kontakt. Sen dess är det tyst.
Hur jag mår och känner när jag tänker på det vet jag inte riktigt. Tomhet? Fast också tomhet efter en sorg jag inte längre känner. En person som tagit en så enormt stor plats i mitt liv, troligen den största bara försvinner. Oerhört konstigt. Ena dagen är han min andra hälft, inga tvivel, i nästa är han en främling med is i blicken och idag finns han nästan inte alls i mitt liv. Förhoppningsvis så kommer jag inom kort kunna säga att han heller aldrig mer ska ha någon inverkan på mitt liv. Han kommer vara död för mig, jo, hur hårt och obscent de än kan tyckas så är det de jag vill, för den mannen jag älskade, han älskade också mig enormt och de tvivlar jag inte på, och den mannen, och min kära vän som han va, han är just död. När sista punkten är satt då ska jag sörja i lugn och ro om jag fortfarande behöver, utan oroskänslan, utan ångesten och paniken över nästa kontakt, möte eller oöverkomliga murar som kommit att byggts upp mellan oss två som en gång va ett. Då ... då ska jag resa mig ur limbon. Och idag är jag tacksam för de nya och gamla bekantskaper som har kommit in i mitt liv. Lever mer ärligt än nånsin förrut, orkar inget drama eller några intriger så är så överdrivet ärlig i alla de situationer jag hamnar i. Orkar inte tjafset, orkar i ärlighetens namn inte bry mig om eventuella reaktioner eller åsikter, så jag lägger fram de som de är, inga omskrivningar, inga krusiduller, den de inte passar får helt enkelt välja att gå med sitt någon annanstans. Kanske är jag för ego, men ja, det är faktiskt enklast för mig just nu.

...en fråga, eller snarare en kommentar jag fick från min far i somras. Något som snurrar och upprepas gång på gång i mitt huvud. Vi satt lättsamt och pratade en kväll då pappa ställde just den frågan. När jag undrade vad han menade sa han att -Ja, de va en bil där, en Thaillandsresa där, sen ett hus .... vad händer nästa gång han kommer hem? Mitt inre skrek, DET BLIR ETT PLUS PÅ STICKAN, ETT TILL BARNBARN TILL DIG!!! Jag svarade dock med ett skratt och sa något i stil med att ja de vet man aldrig.
Vad hände nästa gång han kom hem? Jo, han lämnade mig, oss och vårt liv.
Hur kommer det sig att en mening kan bränna sig fast så enormt? Och varför minns jag den ens? Va de lyckoruset jag fick när jag visste att detta barn va både önskat och efterlängtat?
Mamma och pappa, de som aldrig behövt oroa sig för sin lilla tjej. Klart de varit oroliga, de är föräldrar!! Men de, liksom jag har alltid vetat att jag fixar det mesta. Dom har nog oroat sig på ett annat plan. Men aldrig att jag inte ska klara mig. Säkerligen för oönskade graviditeter eller dumma fyllesaker, men aldrig något uttalat.
Började roa mig i 20-års åldern med att berätta den ena knasiga historien efter den andra från mitt liv för mina föräldrar. Lite grann för att visa att, nä, de va inte så farligt och jag blev ju inte helt galet placerad i samhället ändå. Men också lite för att berätta att deras magkänsla aldrig varit fel. Jag löser faktiskt de mesta själv. De nitar jag gått på har jag faktiskt hanterat, med att nita tillbaka eller "vänt andra kinden till". Klart fasen jag varit knäckt och upplevde saker i mina yngre år som jag inte skulle önskat mina egna barn, men vet ni, det finns inget de skulle kunna sagt eller gjort som hade kunnat förhindra saker som varit i mitt liv. Precis som de uppfostrat mig, vill jag en dag uppfostra mina barn. Vill inbilla mig att de visste mer än de gav sken av, men att de visste att jag va trygg nog att höra av mig hem om jag behövde.
Jag älskar min mamma och pappa. Allt de gjort för mig som barn, allt de dom tillät mig att göra i tonåren och allt de sett mig göra i vuxen ålder har gjort mig till den jag är idag. Och jag tycker faktiskt om mig själv!
Självklart drog jag mängder av vita lögner i mina tonår, absolut så har jag gett sken av att vara mycket mer stabil än jag varit många gånger. Men jag har ju då fått lösa alla möjliga bekymmer och konstigheter på mitt sätt, sånt gör att jag tror lite mer på mig själv idag.
Jag har aldrig behövt göra något traditionellt uppror mot mina föräldrar, när jag va gammal nog så drog jag tydliga skarpa gränser för vad jag ville ha, och de respekterades. Klart de hade velat vara närmre, men jag behövde den distansen då och de accepterade den. Är så tacksam för de. Och i sommar har vi fått kvittot ... när jag behöver så säger jag till, och jag är så säker på mina föräldrar att jag vet att de finns där då jag ber och behöver, vilket dom har gjort, och ännu gör. En relation som är ovärderlig i så många avseenden. De står mig så nära, men de är väl medvetna om att jag är en stabil människa med ansvarskänsla och ett gott nätverk omkring mig, jag gör fel, jag gör bort mig, men ... det är ändå bara mänskligt. Tacksam för att de inte ser mig som "lilla flickan", glad för att jag upplever att dom ser mig som den kvinna jag blivit, och en person de kan vara stolta över att ha satt till världen.
Är övertygad om att lika stolt som jag är över deras sätt att uppfostra mig och att ha de till mina föräldrar, så är de lika stolta över att kalla mig för sin dotter och sig som föräldrar till mig.
Vad vore jag utan mor och far? Alla galna upptåg genom åren utan vetskapen att skyddsnätet finns.

Sensommaren och hösten har prövat mitt nät. Och jag är så sjukt stolt att idag kunna säga att inte någon varit en besvikelse i min krets. Alla har levererat högt över förväntan. Alla har gjort allt jag vill tro att jag skulle göra för var och en av dom om det skulle behövas.
Jag har troligen världens bästa vänner, de är inte många, men jag skulle ta mig över halva jordgloben för var och en som finns i mitt hjärta, och jag har en underbar familj och släkt! Skulle inte byta med någon eller för något.

En tacksamhetens kväll,
framförallt till mamma och pappa. Hoppas ni är så trygga och stolta över mig som ni kan vara, för ni har skapat mig, och jag gillar mig!

31 oktober .... vår årsdag.
Minns tillbaka. För ett år sen befann vi oss i Thailand. Började morgonen med ett övertydligt minus på stickan. Minns när han höll om mig när jag berättade om resultatet och sa att nästa gång kanske. Tillbringade dagen på en liten öde strand på sydspetsen. Hur kvällens middag va en hel upplevelse i sig, champagnen vi skålade i, doften av hans cigarr och ljudet av havet, människor som släppte upp ljuslyktor och såg de segla iväg mot den nattsvarta himlen.
För ett år sen va jag enormt lycklig. Vi fick inget plus på stickan som årsdagspresent, men vi hade varandra och resten av livet. Tryggheten i vart vi stog och vart vi skulle gå.
Idag, när allt ser annorlunda ut. När jag kastas mellan harmoni och kaos om vartannat är det svårt att komma ihåg att allt varit så stabilt och tryggt. Har svårt att minnas den där känslan i kroppen innan allt det här hände. Försöker minnas, men muskelminnet i kroppen har glömt. Hur kändes de? När jag aldrig hade på riktigt mått dåligt, innan jag på riktigt blivit sårad, när oron satt i sånt vi delade, i sånt som tänk om vi aldrig får barn, tänk om han aldrig får ett jobb som innebär att vi kan leva tillsammans fullt ut. Har nog aldrig förstått hur enkelt de ändå va, allt jobbigt som vi hade tillsammans, sånt som tärde, de va ändå slitet vi gjorde för att vi va påväg mot något bättre, något mer och mot vårt gemensamma liv. Idag är det ett helt annat liv.

Ja just i de här dagarna så dyker en konstig tanke upp. Tänk vilken tur jag och många med mig har haft att fått uppleva hur det är att allt rasat, alla pelarna har knäckts och livslust och livsglädje totalt runnit ur en, för när den känslan ebbat ut men ändå fortfarande gör sig påmind och man ännu minns exakt hur illa det va, då kan man inte annat än att glädjas åt att man börjat tagit sig igenom och ur de, medvetenheten om hur lätt allting plötsligt kan vända ger en ödmjukhet och lyhördhet som jag själv iallafall aldrig haft tidigare. Jag är tacksam. För allt det lilla, och allt det stora världen erbjuder.
Det sägs att motgångar kommer i cykler av tre, tror jag är inne på min tredje cykel av vardera tre motgångar nu på kort tid. Alltid tre steg fram och två steg bak. Men det där steget som blir kvar, i rätt riktning, ja det är ju där jag ska lägga tyngden, energin och glädjas med. Stegen bakåt - ja de blir steg framåt så småningom.
Allt eftersom kroppen och hjärtat sakteliga läker så börjar hormonerna åter igen göra sig påminda, mitt barn... Du den där lilla människa som får mig att känna mig som jag gör. Längtar inte längre efter vårt barn, jag längtar efter mitt barn. Och idag saknar jag känslan av att hoppas enormt, inget plus att vänta, heller ingen efterföljande besvikelse.
Det är inte allt för många år sen jag inte va helt övertygad om att jag alls ville ha barn, en längtan och förhoppning om att träffa någon som jag ville ha barn med va större. Och de gjorde jag. En tanke vart en förhoppning som vart en framtidsplan som i sin tur vart en nära stående verklighet. Men sen drogs mattan bort, min man och han jag ville dela allt med försvann, men inte min längtan efter att få bli mamma en dag.
Står i valet och kvalet mellan att återgå till att äta ppiller igen, eller om jag helt enkelt ska låta bli. Att börja igen är helt enkelt för att få lite ordning på hormonstormarna och kontroll över blödningsdagar. Inte som skydd, de finns de annat för när det är aktuellt. Samtidigt känns de lite onödigt, va länge sen nu jag slutade, jag vill och ska en dag bli gravid så varför stoppa i sig hormoner för att sen en dag återigen sluta mes dom och hoppas på att äl kommer igång som sig bör. Varför inte låta kroppen ta hand om sig själv så som den kan och är avsedd för att göra? Fåfänga och självkontroll, ja, det är väl bitar värda att jobba på iallafall, eller?

.... häromkvällen träffade jag på en granne från gården där jag bor, han dök upp och presenterade sig den dagen jag flyttade in. Han undrade om jag får mailen från samfälligheten och jag svarade att jo, jag tog kontakt med någon härom dagen efter att ha pratat med närmsta grannen, så nu rullade de in en hel del sen några dagar. Han pratade om städdagen som snart ska äga rum i samfälligheten, då dyker en annan man upp, presenterar sig och berättar att han är ordförande i samfälligheten, de klagar en stund över mäklarens engagemang att ta kontakt med samfälligheten när de säljs fastigheter i området. Sen kom frågan, inte konstig, inte oväntad - hur många är ni i hushållet? -Det är bara jag, svarar jag. Och det blir knäpptyst.... Jag menar, de två männen slutar i princip andas, skruvar obekvämt på sig, tittar på varandra och nån släpper tillslut ett osäkert "...jaha". Öhm, ja vad skulle jag svarat? Jo, precis det är bara jag upprepar jag. Och tillägger efter några andetag att, vi va två som köpte och skulle bo här tillsammans, men min man kom på andra tankar. På något konstigt vis va de som att de va mer okej, än att jag skulle valt att flytta hit själv? Även om jag kände mig rätt stark och beredd så kändes ändå någon form av kränkning i att "erkänna" ytterligare en gång min situation. Blev ledsen, men behöll min hållning och behövde inte jobba särskilt hårt för att möta deras blickar. Va nästan som att de hamnade i en jobbigare situation än jag. Jag försökte prata på och fråga lite om hur vinterväglaget brukar va här ute över gärdena på vintern osv.
Så ännu en prövning mött och genomliden.
Idag kom uppdragen ut inför städdagen. Jag våndas och undrar hur jag ska tackla de som väntar. Samtidigt som jag skulle vilja dra på mig varma behändiga kläder och bara gå ut och göra "mitt" framför allt och alla bara för att ha de överstökat, så skulle jag vilja göra de tidigt i gryningen eller dagen före, kommande natt eller rent av dagen efter. Jag orkar inte.... Vill inte stå där med mitt falska flin, skaka otaliga händer och gång på gång behöva upprepa att -nej, det är bara jag.

Oktober skulle ju vara min månad, men tycker den kantats av lite för många törnar för att erbjuda den fullkomliga mentala vilan jag så innerligt längtade efter och såväl behöver.
Sex veckor kvar om något ska gå som jag hoppas och planerar. Sen ska vi prata du och jag, göra klart, ordna upp och komma överens. Sex veckor, sen ska vi mötas igen.
Sex veckor....

Igår fyllde han år. Självklart höll jag koll på vilka offentliga hälsningar som skrevs på hans sida. Men ändå så brydde jag mig inte.
Har unnat mig en helg med fokus på mig själv, fått hjälp att ta tag i vissa saker och hjälp att slappna av och njuta. Och jag välkomnar denna mörka söndagskväll med ett leende, en varm filt och kravlöshet.
Vågar man använda ordet lycklig? Idag insåg jag att veckorna rullar på väldigt fort nu och det alltså gör att snart är den där ångestladdade tiden här för att lyfta mig in i nästa fas. Att jag hade någon här som lyssnade och råkade finnas precis just när de tankarna kom gjorde underverk. Jag pratade om det, om mina rädslor, för hur ångestladdat jag ser på hur mina känslor och reaktioner kommer arta sig, eller urarta kanske är de rätta ordvalet.
Är så rädd, på samma intensiva sätt så trygg. Hur kan man känna två så skilda känslor för samma stundande händelser? Vill möta de rakryggad, stark och så snygg som jag bara i fantasin kan bli, men misstänker att det blir söndergråten, arg, extremt sliten och halvt om halvt utslagen.
Ändå med ett visst mått av hjärtklappning så skriver jag det här leende.
Nu börjar vi snacka multipla personligheter på riktigt!

En oväntad gestalt och en blick mötte mig idag och blodet rusade, pulsen steg och ilskan rasade. Min ex svärmor, satt där i ett väntrum som jag hade ett snabbt ärende till, hon tittade på mig, höjde handen i nåt försök till vinkning, verkligheten stannade upp, jag spärrade upp ögonen, insåg vem jag såg, ilskan fullkomligt tog allt i besittning, spände ögonen i henne och gick med raska kliv vidare. Någon minut senare va mitt ärende utfört och jag stog en stund med handen på handtaget som ledde ut till samma väntrum igen, sträckte på mig tog ett djupt andetag innan jag gick ut, förberedd att möta hennes blick tog jag den stolt, skakade lätt på huvudet och försvann ut till den friska höstluften.

Hon behandlade mig som luft från den dag hennes son svek, lämnade och bytte person från någon jag älskat till isfigur, så varför ska jag behandla henne annorlunda idag?

Slängde mig in i den väntande bilen och bad bara om att köra mig därifrån, häftig, ytlig andning, högröd i ansiktet och med en skenande puls drog jag ner fönstret och blundade. Så obeskrivligt arg. Så illamående. Så trött.

I timmar efteråt kunde jag inte vara stilla, försökte gaska till mig själv med alla tänkbara knep. Kom ihåg att allt är bättre, kom ihåg att allt kommer bli fantastiskt bra framöver.

Väl hemma kom ron, vilan och tårarna... Hur kan en hel familj svika en människa så totalt? Har jag verkligen inte satt djupare spår i min då blivande in-law familj än så? Ingen som frågar hur jag mår? Ingen som visat tillstymmelse till medkänsla eller empati för en person som lagt sitt liv ihop med deras son eller bror. Det sårar, gör ont, och jag kan inte stoppa tårarna eller känslorna. Känslan av övergivenhet.

Nu vill jag dra ner alla persienner, slå av telefonen, släcka alla lampor och sjunka in i mig själv igen. Vill försvinna. Hur länge förväntas man orka? Om hon har denna effekt på mig, hur kommer jag då reagera på att möta honom igen i december?

Ville bara ha en månad i streck av välmående innan nästa storm. Timmar av frid hjälpte för nån månad sen, några dagar behövdes sen, men jag behöver veckor, är så nära att jag nästan kan ta på en normal vecka, en helt vanlig tråkig vardagsvecka, jobba, äta, sova, skratta, vila.... Behöver den så desperat, en vecka där ingenting kretsar kring honom, där jag mår okej, där jag fungerar som en rätt vanlig tråkig individ med en helt vanlig vardag med inslag av glädjeämnen. Längtar desperat efter vattenhålet där jag inte anstränger mig för att gömma mig, bara är, bara finns.

Har träffat någon några gånger. Han vet allt, har för mycket bagage själv och väl informerad om mitt liv och situation. Allt jag ville ha va okomplicerat trevligt sällskap, hänga, prata, dela ett skratt eller två och en kram ibland. Har från start misstänkt att han kanske gått in i de här som skulle vara de enkla lite väl långt och jag har skrämts lite av de. Men så ikväll, inställt möte nr två. Jag upptäcker min egen besvikelse.... Fan då!
Va de inte jag som satte upp gränserna, förklarade nivån av mitt engagemang? Jo, funkar ju kanon tills dess att man får mothugg. Hade behövt den här människan igår, ikväll med. Men det vart inte så, och jag blir uppriktigt ledsen. Fan då, tröstar mig med att de här kanske är den där första smällen av många än att komma av förstörda relationer jag kommer ha innan jag är trygg och bekväm igen.

Fick precis en text att han är påväg. Ja, då är de klart att mina känslor byter bana igen, okomplicerat och enkelt, de va inte de här iallafall.
Pling - next please.