En oväntad gestalt och en blick mötte mig idag och blodet rusade, pulsen steg och ilskan rasade. Min ex svärmor, satt där i ett väntrum som jag hade ett snabbt ärende till, hon tittade på mig, höjde handen i nåt försök till vinkning, verkligheten stannade upp, jag spärrade upp ögonen, insåg vem jag såg, ilskan fullkomligt tog allt i besittning, spände ögonen i henne och gick med raska kliv vidare. Någon minut senare va mitt ärende utfört och jag stog en stund med handen på handtaget som ledde ut till samma väntrum igen, sträckte på mig tog ett djupt andetag innan jag gick ut, förberedd att möta hennes blick tog jag den stolt, skakade lätt på huvudet och försvann ut till den friska höstluften.

Hon behandlade mig som luft från den dag hennes son svek, lämnade och bytte person från någon jag älskat till isfigur, så varför ska jag behandla henne annorlunda idag?

Slängde mig in i den väntande bilen och bad bara om att köra mig därifrån, häftig, ytlig andning, högröd i ansiktet och med en skenande puls drog jag ner fönstret och blundade. Så obeskrivligt arg. Så illamående. Så trött.

I timmar efteråt kunde jag inte vara stilla, försökte gaska till mig själv med alla tänkbara knep. Kom ihåg att allt är bättre, kom ihåg att allt kommer bli fantastiskt bra framöver.

Väl hemma kom ron, vilan och tårarna... Hur kan en hel familj svika en människa så totalt? Har jag verkligen inte satt djupare spår i min då blivande in-law familj än så? Ingen som frågar hur jag mår? Ingen som visat tillstymmelse till medkänsla eller empati för en person som lagt sitt liv ihop med deras son eller bror. Det sårar, gör ont, och jag kan inte stoppa tårarna eller känslorna. Känslan av övergivenhet.

Nu vill jag dra ner alla persienner, slå av telefonen, släcka alla lampor och sjunka in i mig själv igen. Vill försvinna. Hur länge förväntas man orka? Om hon har denna effekt på mig, hur kommer jag då reagera på att möta honom igen i december?

Ville bara ha en månad i streck av välmående innan nästa storm. Timmar av frid hjälpte för nån månad sen, några dagar behövdes sen, men jag behöver veckor, är så nära att jag nästan kan ta på en normal vecka, en helt vanlig tråkig vardagsvecka, jobba, äta, sova, skratta, vila.... Behöver den så desperat, en vecka där ingenting kretsar kring honom, där jag mår okej, där jag fungerar som en rätt vanlig tråkig individ med en helt vanlig vardag med inslag av glädjeämnen. Längtar desperat efter vattenhålet där jag inte anstränger mig för att gömma mig, bara är, bara finns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...