Som tydligt är så hoppas jag enormt på att bli gravid. Och det snart. Men eftersom jag märker att alla mina dagdrömmar handlar just om det, om det glädjande plusset på stickan, om lyckan att få berätta, om förhoppningarna att få en sund och bra graviditet, om att få bli mamma, så försöker jag mota mig själv med tråkig statistik och realistiskt tänkande. Chansen att det skulle hända på "första försöket" är väldigt liten, och det ska jag vara väldigt förberedd på, tydligen har jag ältat detta mantra några för många gånger nu, för idag känner jag mig rejält nedstämd, fast besluten om att det troligen inte blir något än på mycket länge... Känner sorg. Varför? Finns det ingen balans i känslolivet alls? Jag kan ju för tusan inte bli deppig för att jag är rädd för att bli besviken. Inget har ju hänt, åt något håll.
Är det hormoner och den berömda biologiska klockan som vänder upp och ner på allt, eller är det bara jag som är knäpp?