Med full kraft, utan barmhärtighet eller känsla för vad som orsakas slog den till ikväll. Ångesten, panikångesten. Tårarna rinner, tankarna skenar, huvudet håller på att sprängas, illamåendet, känslan av att inte riktigt få luft när jag andas.
Fan. Håll om mig nu, håll ihop mig, hårt, låt mig inte falla isär.
Söker efter triggers. Vad utlöste det här? Jag vet inte. Visst, blivit lite besviken ikväll, men långt ifrån till den här graden.
I precis samma minut som jag la upp mitt inlägg igår hörde min fina man av sig. Retades lite med hans sämre humör och dåliga dag. Kramades, höll om. Fika vid köksbordet talandes om de senaste dagarna. Frukostkaffet i solgasset på altanen. Sex, som gonatt och som gomorron. Skrattat till tårar, hoppat högt av nån plötslig scen i en film. Musik. Kuriosa.
Ikväll skulle vi gått ut, en spelning i stan. När han kom hem från sin fotbollsmatch mådde han inte bra och ville bädda ner sig i soffan, jag erbjöd min, men han ville åtminstone vila hemma först. Helt okej, och jag skulle nog känt desamma.
Så, trots att denna kväll inte vart som jag önskat så känns de långt till detta ångestpåslag jag sitter med nu.
Har druckit vin och kan alltså inte vända mig till mina vid behovs tabletter. En vanlig kväll hade jag tagit en direkt.
Satt bara häromdan och funderade över att börja sätta ut medicinen, erfarenheten säger mig att så fort någon mår bättre så ska medicin bort, istället för att inse att de är medicinen som får en att må bra, så resonerade fram med mig själv att tidigast till hösten kan de va aktuellt. Sen det här? Fy fan va man glömmer. Säger att man kommer ihåg, säger att man vet hur ont de gör, fysisk smärta, hur tufft det är, men nej, det är först när de slår till med sin fulla kraft man minns.
Spelar musik på hög volym, försöker hitta känslan, de där som sätter ord på det. Spelar tungt och mörkt, spelar glättigt och ljust, spelar textrikt och instrumentalt. Måste ur, måste upp, kan inte fastna här. Det skrämmer.

Det här måste va de bästa dagarna, eller veckorna på året i Sverige. Första morgonen med jackan i handen, lunch utomhus, knoppar och grönska. Jag fullkomligt älskar de första riktiga vårdagarna. Gräset har klippts för första gången för säsongen. Möblerna är på plats och grillen är använd mer än en gång.

Och så att vara kär! Med allt vad de innebär, gå på moln, prata om det och ge relationen ett namn, vad är vi? Vi är tillsammans. Vill inte ha någon annan, ingen av oss vill de. Ingen utav oss har nöjt oss, utan valt. Valt varandra! Sen allt de andra, inte fullt lika charmiga. Varför har han inte hört av sig? Varför svarar han inte på ett meddelande han läst? Skulle vi inte ses idag? Och jag som kämpar så hårt för att inte vara för "på", jag avvaktar, försöker ge honom utrymmet. Jag är trygg i honom. Men jag vill mer, nu!! Varför ligger jag inte och solar på den tomten han mekar med sina bilar för? Varför envisas vi med att ses till vi kan ha total uppmärksamhet till varandra? Jag vill ha vardagen, jag vill ha det enkla och naturliga. Jag vill ha det som kommer sen, längre fram, och jag kämpar mig trött för att inte tvinga mig fram dit. Det kommer, jag vet det.
Ikväll är de dock inte helt okej. Ikväll intar jag rollen som bara väntar på respons eller en inbjudan. Vi pratade tidigare idag. Han va superförbannad på nån bult eller verktyg som han inte hittade på efter timmar av letande. Jag skrattade lite åt det. Hör av dig sen när aggressionerna lagt sig så har jag en nygjord rabarberpaj att äta.
Än verkar han inte blivit gladare. Och jag vill inte fråga igen, men jag har heller ingen lust att bara va hemma ensam ikväll. Älskade karl, så mycket lättare en del saker kommer bli när vi väl lärt oss läsa av varandra.

Carina - tack för din kommentar! Så ledsen när jag på något underligt vis kom åt, ta bort kommentaren istället för att godkänn kommentaren.