Hittade en hög med cd-skivor utan märkning och tog mig en titt.
Pang, där va de, han och jag, en sommar tillsammans. Bilsemester genom Sverige och diverse olika sällskap vi mötte upp. Picknick på promenadavstånd hemifrån som sträckte sig från lunch tills dess att solen gick ner.
De va som att bli huggen i hjärtat. Så glada ögon, så talande kroppsspråk. Så mycket kärlek.
Med så lite tid kvar tills vi kommer träffas igen blir känslan För mycket igen. Klumpen i halsen som varit borta så länge gjorde sig påmind. Middagen kom upp och all energi i kroppen följde med den, det va såhär det kändes. Det va såhär jag mådde under så lång tid, ska de verkligen börja om igen? Har jag verkligen inte läkt mer än så?
Senare på kvällen fick jag ett samtal som efterföljde ett gäng sms av någon som tycker om mig, som bryr sig och som orkar lyssna fast allt är så fel. Han har en förmåga att höra av sig i de mest perfekta lägena, och han ger så mycket energi till mig, försöker inte med några kloka visdomsord, ifrågasätter inte mina tankar, känslor eller rädslor, bara lyssnar utan att vara helt tyst. Så jag somnade lugn och trygg ändå.
Vaknade med en enorm känsla av att något va fel, gick igenom gårdagens händelser, och mindes triggern, klumpen växte och ögonen tårades. Men, ångesten är inte grundad i samma händelser som för förrut, ångesten är den fullkomliga skräcken att må sådär igen. Försökte mig försiktigt mina vanliga knep, några peppande tankar, några bra egenskaper hos mig själv som gör mig så bra, funkade inte och kinderna blöttes ner av tårar, positiva saker som väntar i den närmsta framtiden och lite längre fram, oj, fungerade inte alls, floder från mina ögon som blöter ner kudden, inser ... det kanske inte är bättre än såhär, jag är kanske inte bättre eller starkare än att jag är förstörd, gilla läget och bit ihop för fan. Det gjorde jag, pallrade mig upp och gjorde mig redo för jobbet. Klumpen, huvudvärken och de rödsprängda ögonen följde med mig. Brände mig givetvis på första munnen kaffe i bilen. Men så hände det ändå något. En låt jag hört så många gånger framhävde en mening tusen gånger starkare än jag hört förrut, jag laddade upp och gav mig den där hårda obarmhärtiga örfilen, du ÄR bättre än såhär, och banne mig, du ÄR värd så mycket mer och det vore ett slöseri med liv att fastna i det här måendet, tänk vad världen skulle gå miste om. Det funkade! Nånstans släppte jag ut luften, öppnade ögonen ordentligt och log för mig själv. I exakt samma sekund pep det till i telefonen, så fina ord, endast avsedda för mig. Mitt leende breddades.
Jag går fortfarande i brynet av den äckliga sörjan, jag doppar mina tår, ibland hela fötterna och kvällar som igår vadar jag utåt, men jag ska inte drunkna där, jag ska skölja bort leran och smutsen.

Ja, 40 dagar sen vi senast hade kontakt. Sen dess är det tyst.
Hur jag mår och känner när jag tänker på det vet jag inte riktigt. Tomhet? Fast också tomhet efter en sorg jag inte längre känner. En person som tagit en så enormt stor plats i mitt liv, troligen den största bara försvinner. Oerhört konstigt. Ena dagen är han min andra hälft, inga tvivel, i nästa är han en främling med is i blicken och idag finns han nästan inte alls i mitt liv. Förhoppningsvis så kommer jag inom kort kunna säga att han heller aldrig mer ska ha någon inverkan på mitt liv. Han kommer vara död för mig, jo, hur hårt och obscent de än kan tyckas så är det de jag vill, för den mannen jag älskade, han älskade också mig enormt och de tvivlar jag inte på, och den mannen, och min kära vän som han va, han är just död. När sista punkten är satt då ska jag sörja i lugn och ro om jag fortfarande behöver, utan oroskänslan, utan ångesten och paniken över nästa kontakt, möte eller oöverkomliga murar som kommit att byggts upp mellan oss två som en gång va ett. Då ... då ska jag resa mig ur limbon. Och idag är jag tacksam för de nya och gamla bekantskaper som har kommit in i mitt liv. Lever mer ärligt än nånsin förrut, orkar inget drama eller några intriger så är så överdrivet ärlig i alla de situationer jag hamnar i. Orkar inte tjafset, orkar i ärlighetens namn inte bry mig om eventuella reaktioner eller åsikter, så jag lägger fram de som de är, inga omskrivningar, inga krusiduller, den de inte passar får helt enkelt välja att gå med sitt någon annanstans. Kanske är jag för ego, men ja, det är faktiskt enklast för mig just nu.

...en fråga, eller snarare en kommentar jag fick från min far i somras. Något som snurrar och upprepas gång på gång i mitt huvud. Vi satt lättsamt och pratade en kväll då pappa ställde just den frågan. När jag undrade vad han menade sa han att -Ja, de va en bil där, en Thaillandsresa där, sen ett hus .... vad händer nästa gång han kommer hem? Mitt inre skrek, DET BLIR ETT PLUS PÅ STICKAN, ETT TILL BARNBARN TILL DIG!!! Jag svarade dock med ett skratt och sa något i stil med att ja de vet man aldrig.
Vad hände nästa gång han kom hem? Jo, han lämnade mig, oss och vårt liv.
Hur kommer det sig att en mening kan bränna sig fast så enormt? Och varför minns jag den ens? Va de lyckoruset jag fick när jag visste att detta barn va både önskat och efterlängtat?
Mamma och pappa, de som aldrig behövt oroa sig för sin lilla tjej. Klart de varit oroliga, de är föräldrar!! Men de, liksom jag har alltid vetat att jag fixar det mesta. Dom har nog oroat sig på ett annat plan. Men aldrig att jag inte ska klara mig. Säkerligen för oönskade graviditeter eller dumma fyllesaker, men aldrig något uttalat.
Började roa mig i 20-års åldern med att berätta den ena knasiga historien efter den andra från mitt liv för mina föräldrar. Lite grann för att visa att, nä, de va inte så farligt och jag blev ju inte helt galet placerad i samhället ändå. Men också lite för att berätta att deras magkänsla aldrig varit fel. Jag löser faktiskt de mesta själv. De nitar jag gått på har jag faktiskt hanterat, med att nita tillbaka eller "vänt andra kinden till". Klart fasen jag varit knäckt och upplevde saker i mina yngre år som jag inte skulle önskat mina egna barn, men vet ni, det finns inget de skulle kunna sagt eller gjort som hade kunnat förhindra saker som varit i mitt liv. Precis som de uppfostrat mig, vill jag en dag uppfostra mina barn. Vill inbilla mig att de visste mer än de gav sken av, men att de visste att jag va trygg nog att höra av mig hem om jag behövde.
Jag älskar min mamma och pappa. Allt de gjort för mig som barn, allt de dom tillät mig att göra i tonåren och allt de sett mig göra i vuxen ålder har gjort mig till den jag är idag. Och jag tycker faktiskt om mig själv!
Självklart drog jag mängder av vita lögner i mina tonår, absolut så har jag gett sken av att vara mycket mer stabil än jag varit många gånger. Men jag har ju då fått lösa alla möjliga bekymmer och konstigheter på mitt sätt, sånt gör att jag tror lite mer på mig själv idag.
Jag har aldrig behövt göra något traditionellt uppror mot mina föräldrar, när jag va gammal nog så drog jag tydliga skarpa gränser för vad jag ville ha, och de respekterades. Klart de hade velat vara närmre, men jag behövde den distansen då och de accepterade den. Är så tacksam för de. Och i sommar har vi fått kvittot ... när jag behöver så säger jag till, och jag är så säker på mina föräldrar att jag vet att de finns där då jag ber och behöver, vilket dom har gjort, och ännu gör. En relation som är ovärderlig i så många avseenden. De står mig så nära, men de är väl medvetna om att jag är en stabil människa med ansvarskänsla och ett gott nätverk omkring mig, jag gör fel, jag gör bort mig, men ... det är ändå bara mänskligt. Tacksam för att de inte ser mig som "lilla flickan", glad för att jag upplever att dom ser mig som den kvinna jag blivit, och en person de kan vara stolta över att ha satt till världen.
Är övertygad om att lika stolt som jag är över deras sätt att uppfostra mig och att ha de till mina föräldrar, så är de lika stolta över att kalla mig för sin dotter och sig som föräldrar till mig.
Vad vore jag utan mor och far? Alla galna upptåg genom åren utan vetskapen att skyddsnätet finns.

Sensommaren och hösten har prövat mitt nät. Och jag är så sjukt stolt att idag kunna säga att inte någon varit en besvikelse i min krets. Alla har levererat högt över förväntan. Alla har gjort allt jag vill tro att jag skulle göra för var och en av dom om det skulle behövas.
Jag har troligen världens bästa vänner, de är inte många, men jag skulle ta mig över halva jordgloben för var och en som finns i mitt hjärta, och jag har en underbar familj och släkt! Skulle inte byta med någon eller för något.

En tacksamhetens kväll,
framförallt till mamma och pappa. Hoppas ni är så trygga och stolta över mig som ni kan vara, för ni har skapat mig, och jag gillar mig!