Den årsdagen kändes. Kanske för att jag blev väckt av en påminnelse i mobilen där det på låst skärm stog "Dagen beslutet togs, längtar efter dig". Jäklar va det kändes. Minns så oerhört tydligt den där kvällen. Vi hade ju pratat barn i flera år egentligen, men nu hade jag slutat äta p-piller, vi hade pratat om säkra perioder och kondomer. Men den här dagen! När han sa orden, ja vi gör de! Så stort, större än så mycket annat. Större än alla upplevelser vi delat. Vi skulle bilda familj. Och inte för att jag tjatat, eller för att det passade in sådär perfekt i tillvaron. Utan för att vi ville. Jag vet, mycket väl, att han hoppades att det skulle dröja med att lyckas, och jag drömde om träff på första försöket. Men de va ett gemensamt beslut, vårt barn, vårt liv, vår framtid. Så häftigt! Jag kämpade så hårt med att inte låta honom veta hur det steg mig åt huvudet, tror att många precis som jag blir smått besatta av allt ifrån äl-beräkningar till gravtester och låter fantasin skena iväg till barnsängar och bärsjalar, jag blev något av en expert på bilbarnstolar och barnvagnar då jag läste precis allt, fanns ingen information som jag inte sökte upp och läste med enorm koncentration och intresse. Minns när vi skulle köpa bil och faktiskt hamnade i något som liknade ett gräl då jag mätte bakluckor för att barnvagnen skulle få plats och ihärdigt propsade på en kombi, medans han rätt roat men trött påpekade att det ännu inte fanns nån vagn som skulle få plats. Något jag inte saknar, eller längtar tillbaka till med babyverkstaden är sexlivet! Jo, jag vet att för att få det ena måste man ha det andra! Och det är inte så att jag inte uppskattar sex, snarare är det tvärtom. Men plötsligt under den här tiden så kunde vårt samliv börja bra, men så fort vi va igång så slog jag över till att bara tänka - kanske den här gången, kom i mig nu. Och ja, fake it til you make it, vart min inställning till sex. Så trist, och så konstigt. Men plötsligt va inte sexet något jag njöt utav, det va något som skulle ge oss vårt barn. En kväll hade han ingen lust, mitt i ägglossningen, jag, hormongalen och känslig blir så sårad, och när han fräste att han är väl ingen robot eller så insåg jag, inte då men efteråt, hur pass besatt jag blivit. Vi skulle ju bara ta de som de kommer, det händer när de händer och den dagen kommer vi bli så glada. Jo pyttsan!!! Kanske de finns kvinnor som kan hålla distansen, men jag är iallafall inte en av dom.
Nu har jag iallafall tagit bort påminnelsen från min mobil, när jag skrev in det och la som återkommande varje år va det för att påminna om en lycka, eller att fortsätta kämpa, beroende på vad som skulle komma först, i år va de som en kniv i hjärtat, i livmodern, ja de gjorde ont överallt.