.... och det är så förbaskat mörkt.
Vill fortsätta skylla på höst och mörkret, men börjar bli osäker. Jag är deppig. Har ett konstant tryck över bröstet och jag får ingenting gjort. Bara idag va tanken att få igång en maskin tvätt direkt när jag kom hem från jobbet. Jag hann va hemma i närmare två timmar innan den va startad. Får liksom inget gjort.
Och så nyhetssändningarna... Jag är nyhetsberoende. Läser korta inlägg i kvällstidningsapparna flera gånger per dag, ser minst en morgonsändning på tv och en sändning på kvällen. Helst flera. Jag lyssnar på radio, och lusläser en morgontidning om jag har möjlighet och suger i mig av händelserna. Nära sjukligt söker jag upp allt som finns skrivet i olika format vid större händelser och finkammar informationskällor. Men även här har jag blivit förändrad.
Ingen har väl missat dagens händelser i Trollhättan? En man iförd någon form av maskering, Zorro-dräkt skrevs de om i början, går in i en skola som har elever från förskoleåldern upp till högstadiet, och går till attack med ett svärd. En liten pojke, runt 11 års ålder dog idag, en lärare på skolan dog på plats, senare under eftermiddagen avled gärningsmannen. Vad är det som händer? Det är så fruktansvärt. Och alla elever och personal på skolan som kommer leva med detta plågsamma minne resten av deras liv.
Jag säger inte att de inte är sunt att känna, men när jag efter att ha läst lite kort fick jag möjlighet att söka upp en dator och kunde se livesändningar på nätet. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. Det har varit fler såna grejer. Tror att de va i förra veckan som de handlade om samerna och renarna en hel del på nyheterna och på kalla fakta. Jag mådde så dåligt av att höra hur dessa renar plågats, ja, varje gång nyhetssändningarna va så tog jag fasta på vilket roligt namn samen på tv hade. Jag behövde lägga mitt fokus på de för att flina lite åt det för att kunna ta till mig av det som sas.
Klart man blir berörd av händelser, men såhär? Känns inte bra.
Så jag oroar mig för mig själv, oroar mig för massa annat och framförallt andra. Jag vill inte må såhär. Jag vill inte va så engagerad och samtidigt så avslagen.
Och så stressen. För allt.
Jag vill ha en brejk, men bara tanken på en tillflykt ger mig mer stress, tänk så mycket jag skjuter upp om jag skulle rymma ett tag.
Mannen ... ja hans förkylning har bara blivit värre under veckan. Den här helgen har jag egna planer, samt att jag ska jobba. Det resulterar i att vi inte kommer träffas alls den här helgen. Första gången de händer sen vi började ses. Ja, de leder ju till att de kommer att gå två veckor utan att ses alls till nästa helg.
Försöker prioritera, försöker planera. Det jag spikar orsakar stress - ett måste, de jag skjuter på leder till stress - ett borde.
Det är en svår balansgång just nu.
För ett år sen kämpade jag så hårt. Jag slet som ett djur. Det va okej att må lite si och så då. I år? Jag vet inte. Vet inte vad jag kämpar för, eller mot. Vet bara att jag skulle behöva lite support, eller pepp, i allt. Helst sånt där som knappt märks. Vill ha vanlig enkel tvåsamhet, i ett vanligt enkelt svenssonliv. Vanliga bråk, om vanliga saker.