Ikväll är en kväll i nostalgin och minnenas tecken.
Nog har jag ältat både de ena och det andra i denna blogg, men inte rotat så mycket längre bak i tiden. Jag började ju ändå skriva i ett stort lyckorus. Men idag tog jag en tur långt tillbaka i tiden, en tidigare relation. För många år sen hade jag ett förhållande med en avsevärt mycket äldre man. Såhär efteråt vet jag mycket väl hur osund den va. Absolut ingenting va bra eller hälsosamt. Men det är inte poängen just idag. Utan barn som växer upp! Måste börja med hur jag träffade dottern första gången. Han och jag hade träffats rätt länge. Jag va väl medveten om hans barn, åldrar, kön och mammor. Så en kväll, om det va sent på natten eller samma årstid som nu låter jag va osagt. Men det va mörkt, och jag låg naken i sängen hos honom. Tror att han va på toaletten då jag hör ytterdörren öppnas, och en kvinnoröst ropar -hallå är någon hemma?!
Helvete!!! Jag va direkt övertygad om att de va frun, som han glömt berätta om, som kom hem. Och vad gjorde jag nu? Tittade på fönstret i sovrummet, bara en halv trappa upp. Skulle kunna hoppa. Ja de va planen tills jag insåg att de nödvändigaste klädesplaggen låg ute i vardagsrummet. Shit! Tacksam att dörren va tilldragen gömde jag mig under täcket och inväntade räddning. Efter något som kändes som en evighet dök mannen upp. Lugnade med att de va hans dotter. Lugnade!! Hon lät ju som en vuxen kvinna! Jodå, drog på mig de närmsta av kläderna och slet ihop hårrufset i en tofs och harklade mig innan jag gick ut. Jodå, där satt en knappt femton år gammal flicka och tittade med stora ögon och sträckte fram handen. Det fanns alltså ingen bortglömd fru. Om jag va lättad eller bara mer generad vet jag inte.
Mitt första minne av sonen. Då elva år. Han led av svår social fobi. Hade bokstavskombinationer. Och svårigheter att stava till dom. Han träffade jag under mer ordnade former och på ett bättre sätt. Men första kvällen. Pojken hade gått och lagt sig och jag och mannen låg i soffan och tittade på tv. Pojken kommer då ut i sin lilla och rädda kropp och säger, trots min närvaro att han känner sig osäker, rädd och kan inte slappna av. Jag ville flyga upp ur soffan och krama om honom, men hejdade mig. Jag hade inget där och göra ens. Pappan har ett kort men fint samtal med sin son och han återvänder till sängen och somnat troligtvis. Det är denne lille pojk jag träffat idag! Denne lilla fina rädda pojke har växt upp till en ung man. Han har bott en tid i Stockholm och läst konst. Idag höll han sin sista dag på en en veckas lång vernissage. Jag fick höra om detta på omvägar, och kände mig bara så dragen till att åka dit och titta. Till min förvåning va han där! Som han sken upp när jag kom in! Jag vart tårögd då jag insåg hur många år som gått. Hur han fortfarande pratade med mig som en "förälder" fastän han idag växt ikapp, jag va ju bara barnet själv då. Men jag va pappas tjej, det gjorde mig till en ur vuxenvärlden och där lever man kvar i barns ögon. Jag har själv såna för mig vuxna i mitt liv! Han kramade mig så hårt och så många gånger. Och när han sa, att ja, nu har verkligen hela familjen varit här. Få brast det för mig. Jag? Är jag fortfarande familj? Du är ju en 24årig man med egen lägenhet i stan, en utställning av dina egna alster i ett galleri mitt i smeten, inne på ett nytt förhållande efter att det förra sprack. Då mycket har hänt i ditt liv sen vi sist sågs, du har växt upp, och du kallar mig fortfarande "din familj"? Så starkt. Och med dom orden vart jag så stolt. Stolt över att själv vara en person som han skiner upp av att se, som han kramar hårt, länge och många gånger, och stolt över honom. Så oerhört stolt över allt han åstadkommit. Åh, jag hade velat vara med på ett hörn. Jag vet när han sluta skolan, vet vad han läste på gymnaisiet. Sen har han liksom försvunnit ur rullorna med skvaller runt mig.
Så, även små rädda pojkar kan växa upp till ståtliga män med ett grymt självförtroende och jävlaranamma. Och du, eller en sån som jag, kan få va med i den lilla skaran den där lilla uppvuxna pojken kallar för sin familj.

Oavsett hur lång tid, eller hur långt avstånd. Våra nära har vi alltid nära.
Tacksamhet!