Nu är de spikat. Och med en så stor nervositet är det nu bestämt. På lördag ska mannen utsättas för parmiddag på min sida. Jag vet inte vad vi är. Jag vet att vi inte är påväg åt samma håll. Vid "det stora samtalet" va jag hård och sa att jag inte ville att han skulle träffa mina vänner då vi ändå inte har en framtid ihop. Men nu är det visst dags. Och det känns .... läskigt, lite småmysigt och framförallt enormt stort för oss i vår relation. Dels så har vi inte setts sen förra helgen vilket känns trist och oerhört tomt och konstigt. Sen så blir det en helg hos mig och på lördag kväll kommer vänner till mig över på middag. Lite osäker om han ser samma storhet i det som jag. När jag fråga om det kändes okej så svarade han sekundsnabbt -Absolut! Om han inte tycker de är nå speciellt alls, eller om han också känner att de är ett stort steg i vår relation.
Jag har inte reflekterat över det tidigare direkt, men under de här dryga tre månaderna har vi faktiskt inte träffat någon annan socialt. Jag har träffat hans son, han frågade om jag ville följa med till ett födelsedagsfirande som hans föräldrar skulle närvara vid. Men inga vänner, vare sig mina eller hans. Inte så att vi inte bjudit med den andre. Utan de vi gjort har mer varit saker man gör själv, som jag med mina tjejkvällar eller getaways med bästa vännen, han på diverse jobbevent utan respektive inbjudna. Men nu är de alltså dags. Lite pirr, lite av en varm känsla, och så givetvis lite av mitt negativa jag, va håller jag på med? Nu passerar du en gräns!