Att sätta nyckeln i låset, vrida om och kliva in i huset där mannen bor är varje gång förenat med ett lugn och harmoni. Tror att det beror på såväl det faktum att jag lämnat mitt eget och allt som man oundvikligen måste göra när man är hemma, förenat med att om en stund kommer dörren åter öppnas och in kliver någon som är glad över att finna mig där, det spelar också in att vi inte har ett "överaktivt" liv tillsammans. Helgerna är allt vi har, och de är lite vigda åt oss och tvåsamhet, vi har inga tider att passa, inga event att delta i. Bara vi två.
Jag har precis börjat komma tillbaka efter en dryga veckas förkylning, men nu va de hans tur. Lagom sega, och med harmonin som nu infinner sig mer och mer allteftersom att vi lär känna varandra bättre. Jo, en viss harmoni, mitt inre kan storma ordentligt när jag känner att kroppen slappnar av när jag sjunker in i hans armar, för desto mer jag känner, desto bättre jag trivs och mår i hans närhet, desto längre bort och ouppnåbart blir min egen dröm och längtan. Jag blir arg på mig själv när jag förstår att jag gör det här mot mig själv. Blir arg för att jag ändå låtit den där kompisträffen blivit till veckor, som nu blivit till månader. Jag borde haft bättre förnuft från start. Så onödigt.
Kaffe och melodikryss i sängen en lördagsmorgon, en biltur i strålande oktobersol, och en lång bastu på kvällen. Vi njuter. Både han och jag. Är så skönt att på fredag eftermiddag få prata ur sig om arbetsveckan som gått, om missöden och roliga inslag. Avrunda vardagen och kliva in i helgen.
Dessutom fyllde mitt ex år igår. Något som också passerade omärkt förbi, kom faktiskt att tänka på det först nu i skrivandets stund.
I veckan kommer jag starta upp min nästa fysiska utmaning. Aerial hoop. Det är alltså något som också lärs ut i polestudion. Denna gång blir de läskiga tricks i ring istället för på en stolpe. Igår va den vanliga kursavslutningsuppvisningen, och hjälp, vad har jag gett mig in på!! Hihi, är jättepirrigt och nervöst.
En annan fullkomligt galen utmaning jag utsatt mig själv för i år är Tjurruset! Hej och hå vilken galen grej de va. Tjurruset är alltså ett 10km terränglopp, över hinder, genom kärr och lera, ner i vatten och uppför berg och tillochmed en slalombacke. När jag anmälde mig va det på dagen 10 veckor till dagen d. Kul tänkte jag, en utmaning. Till saken hör de att jag fullkomligt hatar att springa, och löpträna. Och vi pratar inte, ogillar, utan hatar. Men! Skam den som ger sig. Till och med på en semester i Spanien tog jag med mig löparskorna. Men, jag blir på riktigt arg efter en runda. På grymt dåligt humör, och får dessutom fruktansvärt ont i ryggslutet. Trots att jag gjorde rätt rejäla framsteg i såväl tid som ork så fann jag inte glädjen. Så med några veckor kvar så bestämde jag mig helt enkelt för att hoppa av. Men, tanken va att följa med de andra som skulle ställa upp. Peppa, heja och kanske va den som körde bilen! Av någon anledning, så dagen innan, eller kvällen innan närmare bestämt så ändrade jag mig. Jag får väl kliva av när jag inte orkar mer! Då har jag ju iallafall försökt. Så, sagt och gjort. Resan dit satt jag och enbart bannade mig själv för MiB idioti, här hade jag gått från helt novis inom löpning, till att lägga ner försöken helt och hållet, och nu skulle jag ut en hel mil i lera och sörja. Hur tänkte du där fröken? Jaja, efter ungefär 1,5km trampade jag snett på nån kvist, fick ont i foten till följd. Vid 2km bestämde jag mig för att gå av på första bästa ställe. Vid 3km hade jag ingen aning om vart jag va i förhållande till start-mål och hade redan krupit ner i Mälaren en gång. Så fortsatte. De va jobbigt, de va obehagligt med blöta kläder, och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag skulle ta mig därifrån. Lite till, lite till, lite till. När jag nått 5km och halva banan alltså va avklarad korsade man just start-mål, men där va de så mycket folk så där ville jag inte kliva av. Ner i nästa gyttjefåra. De va alltså först vid 8 avklarade kilometrar som jag beslutade mig för att över mållinjen skulle jag. Med mindre än en km kvar rasade en kille framför mig ihop, han snubblade på någon rot eller gren och bröt benet. Såg inte alltför bra ut. Men funktionärer va snart på plats och han fick hjälp därifrån. Så kort bit kvar till mål. Till saken hör också att första herrgruppen startade omkring en timma efter min grupp! Jag hade sedan länge gett upp springandet. Nu va de mållinjen som gällde, på ett eller annat sätt. Men jag gjorde de! Och aldrig har jag väl varit så stolt över en prestation någonsin!
Kommer troligtvis aldrig göras igen, men jäklar vilken känsla. Plötsligt förstår jag alla adrenalinjunkies. Vilken kick!