Vilket leder oss till nästa stora årsdag. Den 3e augusti. Den dagen för ett år sen. Dagen rullgardinen drogs ner för att jag med säkerhet visste att den aldrig skulle komma att rullas upp igen. Allt rasade. Jag kom till ankomsthallen på Arlanda som en av de lyckligaste kvinnorna på denna jord den stunden, jag gick därifrån rätt in i mitt livs värsta period. Jag gick i veckor och tänkte på denna årsdag i år. Hur skulle jag reagera? Hur skulle jag må? Skulle känslan återvända? Jo, datumet kom även i år. Men, ingenting. Det va en dag som många andra. Fick påminnelse från vänner mer än från hjärtat. Jag mådde bra. Men jag tror nog på just det där, att det tar ett år att komma igenom en separation. Jag låg nån eller några månader före. Idag har jag svårt att minnas smärtan. Tanken kan slå mig ibland att oj, jag va faktiskt förlovad, jag hade en man som jag va fullt inställd på att jag skulle tillbringa resten av livet med. Det känns så långt borta nu. Svårt att greppa att det faktist va jag, att det inte är en historia jag läst eller sett på film. Det faktum att vi inte har någonting tillsammans överhuvudtaget känns konstigt, att vi som levde tillsammans så länge nu inte haft någon som helst kontakt sen den dag han hämtade sina sista tillhörigheter från mig. Han känns som en illusion. Något som aldrig på riktigt funnits. En del av mig är tacksam för det, vi kommer inte stöta ihop på stan eller i en affär. Vi kommer inte hamna i samma taxikö en sen natt på krogen. Samtidigt är de lite sorgligt hur lätt det är att fullkomligt radera en person ut sitt liv. Vissa dagar även ur minnet.
Och hur har dagens relation präglats av mitt förflutna då? Jag vet inte. Inte mycket alls tror jag. Som jag berättade i det förra inlägget så är sorgligt nog inte det här mannen som jag kommer hamna med. Men vi har distansen, oroar mig inte alls för de. Jag litar på honom. Och lika övertygad som jag va med mitt ex (även om jag hade fel) har jag svårt att tro att han träffar andra, det är inget jag oroar mig för och det upptar inget av min tid. Jag är glad över att jag ännu kan känna mig trygg i att jag aldrig kommer att förhindra en otrohetsaffär. Vill man ha någon annan så vill man uppenbarligen inte ha mig. Och jag kan inte göra något att påverka någons beslut att bedra på det sättet. Kan bara hoppas att jag får reda på det.

Ikväll avnjuter jag något av de bästa jag vet när de kommer till tvåsamhet - egentid! Ja, jätteknäppt det vet jag. Men just nu ligger jag i soffan hos honom, tvn surrar, boken ligger bredvid och massor av ljus är tända i vardagsrummet. Han är på firmafest. Och just den här känslan fullkomligt älskar jag. Att bara vara, rå om sig själv, men med vetskapen att någon nångång under kvällen eller natten kommer vrida om nyckeln i ytterdörren, bli glad över att se mig och komma och lägga sig nära mig. Och inte vilja vara någon annanstans än just i min närhet. Hittar inte orden ikväll. Och man kan tycka att jag som är ensam så mycket och längtar så enormt efter tvåsamhet borde avsky det här. Men det gör jag inte! Trivs enormt. För vad de än är och blir, i det här nuet är det vi, och det är något fint, det är tryggt och oerhört behagligt.